Skönhet i ögat (betraktarens)

Det finns något vackert i varje kvinna. I varenda en, faktiskt. Ibland är det dolt/gömt. Då kan behöva leta och snoka runt lite innan man hittar det. Men det finns där. Och för det mesta är det värt besväret. Dårå.

Sen finns det ju det omvända. Kvinnor som är heta/classy och man ba: Den du, i horisontalläge! Men sen hittar man en egenskap eller detalj som liksom är ohet/iskall. Om man säger. Ni vet, som Ebba von Sydow. Man spanar in henne och först ba: Hello-hello! Sen ba: You say it best when you say nothing at all. *sjunger*

Bettleri undanbedes

Till en början kändes det både kul och exotiskt med dragspelstoner. Sådär som att det var lite semester mitt i vardagen. Ni vet, som när man är inne i stan på sommaren och det känns som Spanien/Italien; det är lite för varmt och luktar sopor och diesel. Och det kan ju vara härligt, ett tag.

Så är det med detta dragspel. Det var kul till en början, som sagt. Men jävlar vad jag har tröttnat nu! Musikanten/zigenaren med klaveret, ni vet han som står utanför ica, har spelat samma låt i en vecka. Allvar, det är samma låt. En evigt pågående melodislinga som upprepas utan början eller slut. Och man ba: lägg av nu! Och han ba: lägg en slant.

A-ton-al

Chefen har verkligen tagit intryck av de där regnskogsindianerna. Alltså, no shit. Han kallar dem sin ”andra familj”. Tidigare har ju det varit vi på kontoret, medarbetare och kollegor. Hans ”andra familj”, alltså.

Menhursomhelst. Så fort han reser sig för att gå någonstans, säg fikarummet, spelar han på någon slags liten träflöjt, eftersom ”musik gör resan kort”. Melodierna verkar dessvärre inte bygga på den västerländska tonskalan.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde en ursprungsbefolkning med flöjt.

Intryck

Kontoret ska få en ”ekologisk profil”, enligt chefen. Det ”ligger i tiden”, tydligen. Och jag ba: Jaha?

”Vi ska, så att säga, få lite mer fibrer i brödet.” Och jag ba: Ok?

”Det är vi, så att säga, skyldiga den här planeten.” Ja?

Klimax

Middag framför teven med Ensam mamma röker gula blend. Varma mackor taco-style och nacho cheez ballz.

U a gött!

Lönehelg

Shopping: skinnkjol, högklackat och strumpbyxor. Nagellack, läppstift och ett läppstift till. Bib och finvin plus "lite gotte". Och en top/blus som jag nog ska lämna tillbaka. Jag är inte tjugo längre. Tyvärr. *självinsikt*

Dans, dans, dans? Ja?

Barndomsminne

Jag fick mitt första alldeles egna riktiga smycke av faster. 18 karat, med stämpel som gick att se om man tittade noga. Det var ett lite speciellt smycke, inte det vanliga guldhjärtat, som hon sa. För att jag var ju unik.

Men sen såg jag en tjej som hade ett likadant smycke i skolan. Hon var lite äldre och jag blev så sjukt stolt. Jag hade liksom ett precis lika unikt smycke som en äldre tjej. Så jag tog mod till mig och gick fram till henne och ba: Alltså jag är också unik, men jag får inte ha smycken i skolan, men bara så att du vet så har jag ett likadant hemma. Och hon ba: Jag fick det av din brorsa, för att han är så jävla kär i mig. Och jag ba: men ... *bet ihop*

Och brorsan ba: Du har inga bevis. Och mamma och pappa ba: Vi får ta det där sen. Och jag ba: men ... *fulgrina*

Och, just for the record, det där togs inte sen. Det hela glömdes bort i skilsmässan.

Bottennapp

Nej. Man får inte mitt telefonnummer om man lockar med ”en present”. Absolut inte. *blockera användare*

Nätfiske

Nänä. Den enkla går jag inte på. Fy! Försöka locka fram mitt telefonnummer med att ”jag har en hemlis som jag vill berätta för dig”. Icke! Inte en siffra. Inte en mailadress.

Inte ens om man kallar mig ”stans vackraste”, eller skriver att jag är ”allt en man kan önska sig”.

Fyrverkeri

Jag skulle vilja likna penis vid en raket. Inte en sån där jätte från NASA. Dårå. En vanlig nyårsraket. Det finns ju liksom inget stopp när man väl har fjuttat på. Den bara kör, kör, kör! Ända till himlen/extas. Och alla inblandade är helt bedårade och ba: Beautiful! Splendid! Happy new year!

Bergochdalbana

I min ungdom jobbade jag lite extra en sommar eller två på ett tivoli i landsorten. Det var ganska saggigt, inte direkt Gröna Lund eller Liseberg. Om man säger. Jag körde några hyfsat trötta karuseller, som ingen egentligen ville åka.

Det var lite si och så med både lönen och arbetstiderna, men det var ändå inte så dumt det där jobbet. Med jämna mellanrum kom det fram någon uttråkad donna/dam och frågade efter en lite häftigare åktur, och jag svarade att det fanns att tillgå. Om de hade tid att vänta till efter stängning. Dårå.

Och det är ju som bekant alltid värt att vänta på något gött. Annars kunde man ju alltid ta en liten ”kafferast”. *hehe*

Pausunderhållning

Jag är färdig med disken och har just börjat torka av spisen när hon kommer till mig, håller om mig, kysser mig i nacken och gullar. Och håller på. Det känns som att hon faktiskt älskar mig. Sen börjar Idol igen efter reklamen.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Idol.

Saker man skäms för (minne)

Som barn lekte vi ofta i nere vid sjön. En höstdag såg vi en råtta nere i vattenbrynet. Alla våra förträngda jaktinstinkter kom upp till ytan. I flock jagade vi den genom snåren och lyckades tillsammans driva ned den mot vattnet. Förgäves försökte den gömma sig under löven på marken. Som sista utväg kastade den sig i vattnet.

Den simmade dåligt och var ett tacksamt mål att bombardera med stenar. När den väl var död och vi fiskade in den mot land såg vi att det var en ekorre. Och såna ska man ju inte döda. De är ju gulliga.

Klädval

Alltid välklädd, kanske uppklädd men absolut inte utklädd.

Ibland får jag frågan varför jag aldrig går omkring i mysbyxor, varför jag alltid är så oklanderligt klädd, varför jag ligger i smoking och lackskor framför teven en vardagskväll. Svaret finns, som allt annat, i barndomen.

Ni kanske minns när Joakim von Anka, världens rikaste anka, blev uppringd i badet och bjöds in till en kom-som-du-är-fest? Minns ni? Ja? Naken som han var blev inbjudan ett till synes oöverstigligt problem. Han löste dock det hela elegant genom att ha på sig hela badkaret med hjälp av en hängsleliknande konstruktion.

Det funkar kanske i serietidningar, men knappast i verkligheten och det är därför jag klär mig som jag gör. Alltid förberedd på en inbjudan.

Sorry

Ni minns Anita Rosén och den tråkiga historien med hennes skinnjacka? Ja? Ni minns att jackan gick sönder i tunnelbanespärren? Ja? Och att de ansvariga inte ville bära sitt ansvar? Ja?

Historien fortsätter. Hon blev felciterad i tidningen. Och vi på bloggen var inte sena att haka på och göra oss lustiga på hennes bekostnad. För visst låter det lite kul att den var så mjuk och bra att ha till allt? Det var ju det som fick oss att ”göra en grej” av det hela. Men det var inte hennes ord. Det var inte så hon sa.

Anita har nu kontaktat oss genom bloggens ”kommentarsfunktion” för att klargöra vad som faktiskt sades. Vi väljer att publicera Anitas kommentar i sin helhet och passar samtidigt på att be om ursäkt för att vi gjorde oss lustiga på hennes bekostnad. Vi på bloggen är givetvis mot mobbing och påhopp, men ibland glömmer vi bort var gränsen går. Och kliver över den. Sen ber vi om ursäkt.

Anita Rosén sa...
Apan verkar ha hakat upp sig på felcitatet i tidningen ”så mjuk och bra att ha till allt”.
Det jag sa var att den var i mjukt skinn och att den passade att ha n var lättmatchad och passade till såväl jeans, byxa o kjol.

Trevlig fortsättning på veckan

www.blindskita.nu

Chefen har lite bildvisning från sin semester i regnskogen. Typ en miljard bilder. Han ba: Vi har mycket att lära av naturfolken.

Jaha.

Jag försöker smita lite diskret och skyller på för många koppar kaffe. Och chefen ba: Det finns blad man kan tugga på om det skulle läcka i rören.

OK.

Packat och klart

Chefen är tillbaka, mager och sliten. Alltså, han ser inte helt frisk ut. Och detta efter tre månaders semester. Han har tydligen bott med en indianstam hela tiden. I en outforskad del av någon slags djungel. Enligt obekräftad uppgift var han en av de tre vita män de hade sett, de där indianerna.

Jag vet inte så noga, men chefen påstår att det här med att bo med indianer kommer att bli nästa stora grej.

Man vill ju ha något mer än chartern, något mer än sardinburken. Man vill ju inte ligga och bränna på någon playa i Pattaya. Det blir ju för enkelt, bara avkoppling. Bara turister och paraplydrinkar, ingen experience. Man vill ju dela hydda med en indianfamilj, du vet, jaga omkring i djungeln med blåsrör och penisfodral. Äta rituella bär och elda löv i natten. Kanske bada med en orangutang. Man vill ju ha något unikt. Något som är på riktigt. En upplevelse. Ett liv.

Jag vet inte om jag går på det där. Han ser inte så jävla nöjd ut, chefen. Mest sliten och biten av mygg/moskiter.

Slentrian

Om det hände nåt speciellt i helgen? Närå. Det var väl det vanliga. Satt nere i lokalen och surrade med grabbarna. Det var Påven, Tomten, Smurfen och några öl. Och jag, förstås.

Rolig bild!

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde några sköna snubbar.

Flickan i Havanna

Det är väl hyfsat allmänt känt att jag är något av en allätare när det gäller kvinnor. Rotar gärna runt i sortimentet, provsmakar och har lite allmän inventering. Om man säger. Men det händer titt som tätt att frågan dyker upp: är det inte dags att slå sig till ro och stadga sig?

Jag brukar skämta bort det hela och ge lite vaga löften hit och dit. Men om sanningen ska fram, och nu ska den det, så är jag ju redan gift. Det är en lite tråkig/sorglig historia. Det här hände för en herrans massa år sen, men hur man än vrider och vänder på det så gäller det ju ändå i nöd och lust till döden skiljer oss. Och det får banne mig räcka med en. Fru, dårå.

Jag har för mig att hon hette/heter Juanita, eller något annat spanskt. Det är lite oklart. Detaljerna är luddiga eftersom jag vaknade i främmande hamn med den här lilla donnan på min arm och en ring på fingret. Helt utan en susning hur det hela hade gått till. Så jag sjappade helt enkelt. Hon började gasta. Ställde till en ordentlig scen och om inte hennes tre brorsor hade varit så feta hade jag förmodligen inte suttit här idag. Ja, jäklar vad jag pinnade på genom gränderna, ned mot hamnen där skutan var redo att lägga ut, med råsocker i lasten. Det var på håret att landgången hade dragits upp utan mig. Herregud, jag var sexton år, hade mönstrat på med falska papper och längtade hem.

Det är klart att man är lite skamsen, men just då kändes det helt rätt att sjappa. Under rådande omständigheter. Dårå.

Arkitekturtrender

I år tar världens ledande arkitekter intryck av naturens egna små byggmästare. Getingarna, alltså. Lätt och luftigt ska det vara, om än en smula småskaligt. Det är materialen ”papper” och ”kartong” som gäller, i alla dess former. Kom ihåg var ni läste det först!

Mr Fun

Det har varit en utmaning för teknikavdelningen att få en robot med artificiell intelligens att inte bara förstå sig på humor, utan också kunna leverera inför publik. Ni vet, ”stand-up”, ensam på scen med en mikrofon. Han är inte där än, Mr Fun, bara kommit en bit på vägen. Men redan är den lille rackaren roligare än både Özz Nûjen och Magnus Betnér. Om man garvar? Nja.

Specifikationer
Drivmedel: batterier (2 st AA)
Förflyttning: skor
Funktion: underhållning/humor
Språk: svenska
Extra: 999 roliga historier

Personlig mognad/utveckling

En sak man gjorde som barn, men inte som vuxen, var ju att ta på sig en bh på huvudet tillsammans med en kompis, en kupa per person, och ”springa dubbelmössa”. Det gör man ju inte längre. Inte som vuxen? Eller?

Nä, det gör man inte

Kom-ihåg-lista

• Håll i hatten när det stormar
• Blås ut ljusen innan du somnar
• Tänk efter före Gör alltid det rätta
• Gör aldri fel
• Gör aldrig fel

Metafor

Han bjöd upp mig till dans i livets tango. Han skrev så. Och jag ba: Skämtar du? Livets tango? Hans svar? Du och jag på det här galna, välbonade dansgolvet som kallas världen. Får jag lov?

Nej. Hej. Då.

Dessutom

Jag gillar snubbar med riktiga namn. Det behöver inte vara dopnamn, eller så. Men det ska vara något riktigt. Något som en mor har valt kalla sin son av kärlek, när hon en gång höll det nyfödda lilla knytet vid sitt bröst. Du ska heta Rickard. Eller Johan. Eller Robert/Robban. Typ.

På dejtingsajter verkar det inte finnas några som helst hämningar. Vad sägs om användarnamnen: Flinkafingrar, 12tum och Bamsefar. Eller ännu värre: Poesikille. *tacknejtack*

Herregud!

Bakom gardinerna

Ibland kan ju krogen kännas som en köttmarknad. Och det har ju sina sidor. Goda och sämre. Man ser vad som bjuds och det finns visserligen en hel del "fynd" på extrapris. Men man är ju ändå bland folk och de flesta uppför sig någorlunda. Och alla är påklädda. Framför datan händer det ju att man sitter i bara trosor och tischa, och det är ju OK eftersom det bara är jag där. Men jag vill inte att det sitter någon kille i andra änden av internet och läsar min användarprofil, gillar det han ser och fingrar på sig själv sådär lite slentranmässigt som snubbar gör. Ni vet. Kommer hem från jobbet, tar av sig sina chinos, klämmer en finne på låret, gör en macka och ett glas oboy innan de sätter sig framför datan och ba: ska bara se om det har fastnat nåt i nätet. Och pillar på snoppen genom kalsongerna.

Houston, we have no problems

Taktiken som Hammarby Rugby använde sig av i lördags för att slå Enköping var en modifikation av den klassiska trestegsraketen och presenteras nedan. Alla tre stegen. Läs och lär.

1. Vinna!
2. Ta rom!
3. Bjuda på korv (grill)

Tja, vad ska man säga? Det funkade. 28- 20, till Bajens favör.

Och hörni, en annan grej som funkar är Enköpings strumpor, om man får tro modebloggarna. Tröjor och shorts får nöja sig med betygen OK och (G)odkänt. Men strumporna kommunicerar ”färgglädje”, ”lite hovnarr, fast fint och inte alls på det där lajvarsättet som det lätt kan bli” och ”barnprogram i ordets bästa bemärkelse, inte tokroligt alltså utan snarare lekfullt”.

À propos drömmar (mar)

Jag tog lite långlunch. Lång. Om man säger. Och när man ändå hade "frigång" var det liksom lika bra att slinka in på systemet för att plocka på sig en kasse blandad burkstark inför helgen. Dårå. Men något var fel. Alla ölhyllor var tomma. Allt var utplockat. Det var verkligen tomt. Eko, o, o... *gulp*

Och jag ba: hallå personalen? Det har skett ett misstag, ett fruktansvärt misstag. Ta fram "biran"! Och personalen ba: Tyvärr. Det var så det skulle vara. Butikschefen upplyste mig om att öl numer var förbjudet att sälja, inneha och dricka. Allt enligt ett nytt EU-direktiv. Det fanns inte en droppe kvar i hela unionen.

Och jag som hade tänkt unna mig en starköl på fat till planksteken. Besvikelsen slog över mig och fördämningarna brast. Allt bara krackelerade, hela verkligheten sprack upp. Existensen rämnade. Under löddriga skyar sprang jag gråtande längs okända gator, blottad. Naken, lik en spädgris sökande efter värme och en livgivande spene.

Sen vaknade jag kallsvettig. *puh*

Drömfångare

Jag flög ut i natten med en sång. Jag sjöng, sjöng, sjöng i mitt kök, i en dröm där inget var som det skulle. Men ändå, det var så nära. Jag kände ju igen mig så väl där i det okända. Som hemma, fast annorlunda. Och nu, på morgonen ser allt ut som vanligt igen. Som det ska.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Sendaks The Night Kitchen. Ni kan ju bildgoogla om ni är nyfikna.

Endymion

När jag kom hem från jobbet stod han vid spisen i förkläde och la sista handen vid middagen. Allt jag behövde göra var att sätta mig och låta honom servera, konversera och fråga om min dag. Jag fick en kopp kaffe när han tog hand om disken. Och någonstans i allt det här ljuvliga smälte han mig fullständigt med en fotmassage. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till, men innan jag visste ordet av hade han gett mig allt det där en kvinna vill ha.

Har jag nämnt att han dessutom är sjukt het och, ja, helt enkelt underbar (om man får citera mössen i Askungen?!)? Han har bara ögon för mig och ser rakt in i min själ, så där att allt bara är/känns självklart. Så där som att livet trots allt har en mening.

Sen vaknade jag. *jävla skit*

Blott i drömmar Olympen
Stiger till dödliga ned.

Kvinnor

Hur känns det när patriarkatet dömer varje steg ni tar?

Mugshot

Det tog ett tag att välja en bild till kontaktannonsen. (Herregud, det låter så desperat med kontaktannons!)

Man vill ju vara snygg och så. Och se smart ut. Och rolig. Och lite speciell, på ett bra sätt. Och lite sexig, utan att vara slampig. Eller åtminstone slampig med en classy twist. Jag satt och kollade igenom typ en miljard bilder. Och det värsta var att jag genomskådade min egen fotomin. Ni vet, pluta med läpparna, in med kinderna och titta lite under lugg i trekvartsprofil. Den är inte helt klädsam när man ser den för hundrade gången i rad. Hundra bilder. Exakt samma min.

Menhursomhelst. Jag valde en av de bästa, och från och med nu är det slut på den där minen. *promise*

Varning på stan!

Jag har fått en del respons från oroliga läsare/väninnor angående den här grejen med dating/dejting på nätet. Det är inte så att jag är desperat, och det är inte heller den biologiska väckarklockan som ringer. Jag är bara lite trött på krogragg. Att prata försöka allvar med snubbar på fyllan för att pejla om det är värt att ta deras nummer. På sistone har det känts mer som ”jobb” än fest. Det skulle vara så skönt att bara kunna gå ut och dansa, svira och leva rövare.

Men tack för omtanken, hörni. Och, nej, jag lämnar inte ut min riktiga mail/mejl eller mitt telefonnummer. Och, ja, jag är försiktig. Ja, jag vet att det finns mycket ”skit” på nätet.

Jag är inte dum i huvudet.

I verkliga livet

För att riktigt komma i stämning till treans 'ensam mamma söker' ligger jag i soffan, äter tacos och dricker lightläsk. Och gula blend till det. För att, vahettere, identifiera sig.

Och hoppas/drömmer om att Lenita ska komma tillbaka.

Ragg de luxe

OK. Nu är det gjort. *fanfar* Jag ligger ute på en kontaktsida på nätet. Ni vet, dating/dejting på internet. Men vi får väl se. Efter typ två minuter fick jag min första invit på mailen/mejlen. Han var tjugotre år äldre och ba: ska vi göra ett ”försök”. Och jag ba: Nä, skulle inte tro det, men jag kanske kan hooka upp dig med min morsa. Och han ba: Låter spännande! Är öppen för det mesta.

Som sagt. Vi får väl se.

Efter regn kommer sol

Kommer ni ihåg den här riktigt tråkiga nyheten från i vintras?
Anita Rosén fastnade i en t-banespärr och rev sönder jackan. Som lök på laxen ville inte heller de ansvariga bära kvarnstenen och ta sitt ansvar. Nu har vi fått ta del av uppföljningen och bjussar på konfekten genom att helt sonika publicera Anitas brev/mail.

Hej Apan

Kan avsluta med att berätta att efter några veckor fick jag lämna in den trasiga skinnjackan i utbyte mot ersättning av Connex. Så nu återstår att leta efter en ny skinnjacka.

Mvh Anita Rosén

Kanske finns det någon i läsekretsen som kan tipsa Anita om ett bra ställe/affär för skinnjackor? Det vore kul att hjälpa till, att medverka, att ställa upp för en medmänniska. Vi är tacksamma för all hjälp vi kan förmedla till Anita. I nuläget saknas uppgifter om eventuella önskemål, rörande modell, detaljer och dylikt. Men den gamla skinnjackan var ”så mjuk och bra att ha till allt”.

Guds straff?

Klockan är halv tio och jag har hittills inte lyckats få något gjort. Ingenting. Nada. Noll.

Jag kom tidigare till kontoret imorse för att få en del överstökat. Väckarklockan var ställd en timme innan vanlig tid och det gjorde nästan ont att gå upp. Det var liksom tänkt att jag skulle skotta undan ett berg som har tornat upp sig på mitt bord. Inte för att jag ligger på latsidan, utan mer för att jag egentligen utför något slags dubbelarbete. För mig, och den där assistenten som inte finns, men egentligen behövs för att inte allt ska korka igen.

Men ingenting har hänt idag. Förutom att min dator misslyckas med att kontakta skrivaren. Men det gör ju ingenting eftersom jag ändå bara får upp ett felmeddelande varje gång jag försöker öppna excel.

Dessutom verkar kaffebryggaren ha gett upp fullständigt. Bara lagt sig ned och dött.

Lotterivinst

Jag tog hem högvinsten i konstlotteriet. *ka-ching* Och för en gångs skull är det en riktig höjdare, inte bara den vanliga litografin av någon kollegas ”konstnärsvän”. Nej, för sjutton gubbar det här smäller högt: ett broderi av Katarina Evans. Gratulerar till vinsten. Tack!

. . . _ _ _ . . .

Chefen är ju som bekant på semester. Idag levererades ett telegram från honom till kontoret. Inte ett vykort, inte ett mail/mejl. Han ringde inte, han telegraferade.

undersök snarast importreglerna gällande alkohol och dylikt har hittat en sjuhelsikes god djungelöl eventuellt likör

Jaja.