Flickan i Havanna

Det är väl hyfsat allmänt känt att jag är något av en allätare när det gäller kvinnor. Rotar gärna runt i sortimentet, provsmakar och har lite allmän inventering. Om man säger. Men det händer titt som tätt att frågan dyker upp: är det inte dags att slå sig till ro och stadga sig?

Jag brukar skämta bort det hela och ge lite vaga löften hit och dit. Men om sanningen ska fram, och nu ska den det, så är jag ju redan gift. Det är en lite tråkig/sorglig historia. Det här hände för en herrans massa år sen, men hur man än vrider och vänder på det så gäller det ju ändå i nöd och lust till döden skiljer oss. Och det får banne mig räcka med en. Fru, dårå.

Jag har för mig att hon hette/heter Juanita, eller något annat spanskt. Det är lite oklart. Detaljerna är luddiga eftersom jag vaknade i främmande hamn med den här lilla donnan på min arm och en ring på fingret. Helt utan en susning hur det hela hade gått till. Så jag sjappade helt enkelt. Hon började gasta. Ställde till en ordentlig scen och om inte hennes tre brorsor hade varit så feta hade jag förmodligen inte suttit här idag. Ja, jäklar vad jag pinnade på genom gränderna, ned mot hamnen där skutan var redo att lägga ut, med råsocker i lasten. Det var på håret att landgången hade dragits upp utan mig. Herregud, jag var sexton år, hade mönstrat på med falska papper och längtade hem.

Det är klart att man är lite skamsen, men just då kändes det helt rätt att sjappa. Under rådande omständigheter. Dårå.