Jag kom på det när jag stod och stekte på en panna rullader. Nyårslöftet alltså. Jag brukar avge ett löfte varje år. Ibland håller jag det, ibland inte. Det beror på, dårå.
Men det kommande årets löfte ser jag fram emot: att få till det med Lill-Babs. Jag har ju alltid haft en ”grej” för henne. Hon har ju varit sjukt het genom hela sin karriär. Och jag har alltid tänkt att det finns tid, att det inte behöver jäktas. Men nu börjar det bli lite i sista minuten att få henne på rygg. Hon blir ju inte direkt yngre.
Lill Lindfors däremot borde hålla ett tag till. Inte fullt så akut, om man säger.
Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Lill-Babs i bikini. Hehe. *hehe*
måndag, december 31
Sommar i Järvsö
fredag, december 28
torsdag, december 27
Ugh!
Vaktis är ett kapitel för sig. Han verkar ha tillbringat hela julhelgen på kontoret och var inte förberedd på att någon skulle dyka upp. När jag kom imorse satt han på golvet med benen i kors och rökte pipa i bar överkropp med fjädrar i håret. Inne på kontoret hade han byggt en koja, som han kallade sin wig-wam.
Nu har han rensat upp och städat ut. Torkat av sig det mesta av brunkrämen och tagit på sig skjortan. Men ändå. Hallå verkligheten.
onsdag, december 26
Livets mening
Det gäller att prioritera när man ska försöka hitta meningen med livet. Koka ner det hela och, så att säga, söka sig till visdomens källor. Det finns ju en hel del sådana källor, dårå. Och en del är ju faktiskt inte alls så visa som en del tror. Det gäller att tänka till ett extra varv. För att vara på den säkra sidan, om man säger. Själv har jag fastnat lite för Skäggmanslagets gamla paroll, ”snus, mus och brännvin”. Det kanske inte är hela svaret, men nära nog. Om ni frågar mig.
tisdag, december 25
Grön och grann
Jag har flyttat företagsgranen från receptionen. Där gjorde den ju ingen nytta. Nu står den ute på lagret och där ser den bra ut. I värsta fall år jag väl bära tillbaka den. Om någon skulle klaga.
Det enda som står på ”att göra-listan” idag verkar vara Trollkarlen från Oz. På ettan, dårå. Är det förresten någon som vet när det är dags för Beatrix Potter? Eller har jag missat det? Han, grodan är ju favoriten.
måndag, december 24
Obekväm arbetstid
Som vanligt är jag på jobbet hela julhelgen, från julafton till trettondan. Inte för att jag måste. För mig är julen årets bästa tid på jobbet. Ensam och inget som måste göras. Ingen som tjafsar om att jag kommer sent och går tidigt. Det är ju ändå jul. Dessutom har jag ett sjuhelvetes OB.
Nu sitter jag i favoritfåtöljen ute på lagret och har bullat upp framför teven. Knäcker nötter. Snaskar dadlar. Glöggen står på värmning. Till lunch blir det skinkmackor och dopp i grytan. Framåt eftermiddagen är jag bjuden på julmat hos en donna och om allt går som det ska blir det nog både skinka och dopp där också. Om man säger.
fredag, december 21
Tack för i år!
Chefen har nått en ny lägstanivå. Förra årets julklappar med företagslogga fick betyget: Inte OK. Och med tanke på den feedback han fått under året tänker man att det borde bli bättre.
Men icke!
I år har han tryckt upp och delat ut väggalmanackor med bilder från sommarens segelsemester i Medelhavet. Alla bilder har honom själv som motiv. På stranden och i båten. Ibland med en drink i handen. Ibland leende. Ibland med den där blicken som på en fotomodell skulle kunna kallas kåtsvår.
På samtliga bilder sportar han badbyxor. Den ”lilla” modellen, ni vet speedo. Det där plagget som bara ser bra ut på unga idrottsmän.
Årets betyg? U som i underkänt.
Tipstolvan #1
Av pepparkakor blir man enligt svensk folktro:
1. Snäll
x. Risig i skrinet
2. Kåt, glad och tacksam
torsdag, december 20
I vanlig ordning
Nej, årets julbord med jobbet blev inte bra. Det blev som det brukar bli. I år gjorde jag dock inte misstaget att stanna efter maten. Dansen och karaoken lockade inte. Inte heller Mr Computer.
I ett tidigt skede av middagen fastnade jag i någon slags juldekoration och en knapp lossnade ur blusen. Detta ledde till att samtliga kollegor av hankön försökte få till det med mig under kvällen. Så att säga ”pilla in den”. Det gick inte. Det enda som gick, det var ju jag det!
För de som stannade verkar det ha blivit lyckat. Jag sitter ensam på kontoret. Jag skojar inte. Helt ensam.
onsdag, december 19
Sjöslag
Traditionsenligt går kontorets julfest av stapleln på en onsdag. Så har det alltid varit, som något slags försök att dämpa feststämningen. Liksom säga att det är lillördag, inte storlördag och imorgon jobbar vi som vanligt.
Det har aldrig fungerat tidigare och kommer med all sannolikhet inte heller göra det i år. Vad som däremot alltid fungerat är regeln: det som händer på julfesten stannar på julfesten. Det ger liksom lite mer spelrum, som vaktis säger.
Den där tiden på året, ni vet...
Chefen filar på talet till medarbetarna. Vaktis stämmer gitarren och håller glöggen varm ute på lagret. Lena på ekonomin har glitter i håret och snålar varken med sminket eller slitsen på skinnkjolen. Själv har jag redan slipsen på huvudet, den kommer ju ändå att hamna där vad kvällen lider.
Med andra ord: dags för julfesten.
tisdag, december 18
Det betecknade och det betecknande
På min barndoms gata bodde Lelle. Han var jämnårig med mig, men hans föräldrar var lite äldre än de andra föräldrarna på gatan. Ni vet, nästan närmare farmor och farfar att döma av deras uppträdande och klädsel. Familjens hund hette Gördis. Lelle var ålagd att varje dag gå ut med henne efter skolan, och gjorde det utan knot. Han skämdes dock för hundens namn och kallade henne istället för Bajskorven. Det är lite oklart varför detta skulle vara mindre pinsamt att ropa till en hund. Men så var det.
Ganska kul med en tax som kallas Bajskorven.
måndag, december 17
Innan skolskjutsen
Vi var inte ensamma att få rida till skolan. Den låg ju inte direkt nästgårds. Handlarns grabb red på en schäfer, brukspatrons tvillingar red på drängen och skökans lillflicka hade egen skrinda, dragen av flatlöss.
Fattigsverige
Jag växte upp i en helt annan tid, för länge sedan. Det var fattigt och jävligt. Dragit och kallt. Ett satans klassamhälle där vi svaga stod längst ned och bar upp hela skiten med våra blåfrusna, nariga fattigmanshänder. Men det var inte bara elände. Exempelvis fick vi ju rida på grisen till folkskolan. Och ibland hade vi potatislov. Bara en sån sak!
fredag, december 14
På halv stång
Det är kört. Någon har skitit i det blå skåpet. Det blir inte av. Samarbetet med Björn Ranelid är skjutet i sank.
Jag känner inte, i nuläget, till några detaljer. Allt jag vet är att författaren, estradören och krönikören Björn Ranelid stormade ut från chefens kontor svärande på skånska. Och chefen stormade efter, även han svärande. Konstigt nog på skånska, han också. Han skrek om fusk, bedrägeri och förfalskade friidrottsresultat, rakade armar och de där jävla läpparna. Etc etc.
Författaren, estradören och krönikören Björn Ranelid har lämnat stan i sin Jaguar. Med en rivstart och däcktjut i kurvorna. De senaste veckornas arbete har alltså varit förgäves. Det känns ju lite ”sådär”.
Omen?
Samtliga lussebullar hon i receptionen hade med sig idag är spårlöst försvunna. Jag misstänker vaktis. Herregud! Hon hade inte direkt snålat med bullarna. De skulle ha räckt till hela kontoret. Och Björn Ranelid.
Flaggan i topp
Idag kommer han upp till kontoret för att skriva på de sista kontrakten gällande samarbetet. Ni vet han, landets största kulturpersonlighet. Och som så många har gissat är det Björn Ranelid, vars namn jag inte fått nämna. Men nu är vi så nära.
Snart är han här. Författaren, estradören och krönikören Björn Ranelid.
torsdag, december 13
Advent (Ankomst)
Imorgon gäller det att klä upp sig lite extra, utan att se uppklädd ut. Fixa håret och allt det där. Han har ju ett oklanderligt öga för stil och god smak, landets största kulturpersonlighet.
Om stjärnorna vill, har han läst mina texter.
Lillördag och bortamatch
Det skulle bara ha blivit en enkel middag på lokal. Ni vet äta ute lite grann. Inget särskilt. Köttbit och bearnaise. Egentligen bara för att man inte orkar laga till något hemmavid. Kanske ett glas vin eller två.
Jag satt kvar till stängning och gick hem med servitrisen. En helkväll, om man säger.
onsdag, december 12
Seger i klimatkampen
Efter att ha gått runt med lista och samlat in ett en hel del namn står det nu klart att den senaste publikationen endast kommer att finnas i digital form. Alltså bara på nätet och inte på papper. Där sparade vi en hel del träd.
Det har knorrats en hel del på kontoret angående min lilla ”aktion”, men det finns faktiskt inga genvägar till en bättre/renare miljö.
Läs Morfars himlafärd av P Sävström, helt miljövänligt.
Brustna illusioner
Jag borde inte rotat i det. Jag borde ha låtit allt vara som det var och nöjt mig med det. Men nu är det för sent att göra något ogjort.
Allt pekar mot att myten kring karaktärernas namn i det tecknade barnprogrammet Captain Pugwash inte var något annat än en myt. Dikt och förbannad lögn med andra ord. Barnprogrammet existerade visserligen och sändes under många år. Det råder inget tvivel om den saken. Men karaktärerna Master Bates, Ben Dover, Seaman Staines, och Roger the Cabin Boy existerade aldrig. Tråkigt nog.
Och ordet Pugwash har tydligen ingenting med avsugningar att göra. Som sagt, jag borde inte ha rotat i det.
Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Captain Pugwash.
tisdag, december 11
Lost in music
Lite oväntat tog den här donnan gitarren ifrån mig. Jag brukar ju kunna trixa och fixa en hel del. Sitta och plocka lite på strängarna och byta ut ett namn här eller där. Ändra texten på rätt ställen. Lite ögonkontakt och djupa bastoner, dårå. Det ena leder till det andra och innan man vet ordet av så är man ”hemma”.
Men nu var rollerna ombytta och hon sjöng så det riktigt knullade i öronen (metafor). Herregud, vilken pipa! Hon visste vad hon pysslade med, om man säger. Dessutom ledde det ena till det andra. Jag kunde inte ha gjort det bättre själv.
Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde en ung Dolly Parton med gitarr.
måndag, december 10
Tänk djupfryst kyckling!
Kappa men trekvartsärm har blivit poppis igen och det kanju vara snyggt. Ärtigt, stilfullt och allt det där. MEN man måste komplettera med långa handskar så här på vintern. Tänk på det tjejer. Inte bara för er egen komforts skull, det handlar även om att visa hänsyn mot era medmänniskor. Det är inte så fräscht att se era blåfrusna stackars armar. Och ni är verkligen inte gulliga när nu står och huttrar. Verkligen inte.
Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde ett vinterlandskap med snö och så.
fredag, december 7
Lågtryck
Det ligger som ett lock på jobbet idag. Lite kymig stämning, skulle man kunna säga. Det är givetvis det här med Petter och hans sorg. Det här med hans yngre bror Stefan och minnet av hans död. Det här med sjukskrivningen. Vi har försökt ringa, utan att få svar.
Givetvis känner vi alla med honom (Petter) och så. Men i ärlighetens namn tycket jag nog att han kunde ansökt om en helt vanlig ledighet istället för att sjukskriva sig. Det är en försäkring i arbetslivet som vi alla betalar till genom lönen och detta ska inte missbrukas.
Men hur som helst: beklagar sorgen. Verkligen.
torsdag, december 6
Saknaden
Mamma sa att det inte var mitt fel att min yngre bror Stefan drunknade. Pappa sa också att det inte var mitt fel. Alla sa att det inte var mitt fel. Men Gud sände ned en av sina änglar till mig i natten.
Det var ditt fel, sa ängeln.
Jag vet inte vem jag ska tro på. Det var inte mitt fel. Men ändå var det ju det. Jag ljög om tiden. Det var jag som sa att det hade gått en timme. Ansvaret var mitt.
Jag skulle vilja ringa min yngre bror Stefan, idag på hans födelsedag. Men det går inte. Han är borta. Jag sitter där med luren i handen. Skäms över hur barnsligt mitt tilltag är, och lägger på igen.
Saknaden och tomrummet finns där varje dag, trots att jag bär honom som en ryggsäck genom åren.
Förlåt mig
Håll till godo. Idag öppnar jag dörren till det innersta rummet, där minnena av min yngre bror Stefan finns gömda.
Vi skulle bada, han och jag. Jag bar ansvaret att vi väntade en timme efter lunchen. Dillkött och kokt potatis. Bara mamma kokar dillkött på sommarens varmaste dag.
Stefan tjatade på mig och när timmen nästan, nästan hade gått var jag så trött på honom att jag ljög och sa att nu hade timmen gått. Han kastade av sig kläderna, sprang iväg och hoppade bomben från bryggan. Vilket plask! Ringarna spreds över ytan och försvann. Bubblorna blev allt färre. Det tog för lång tid. Han kom inte upp. Jag skrek efter honom. Men under ytan går det inte att höra vad som sägs där ovan.
Jag dök i. Vattnet sved i ögonen. Jag kunde inte se honom, försökte ropa att han skulle simma uppåt mot solljuset. Men det går inte att skrika under vattnet. Jag skrek igen, ovan ytan. Mamma och pappa kom springande ned till bryggan. Stefan, sa jag. Stefan är borta.
Pappa dök i. Mamma sprang i. Jag stod på bryggan och skakade. Hela världen vibrerade omkring mig.
Det tog för lång tid. Till slut kom det folk och draggade efter Stefan. När de väl fick upp honom var han alldeles vit. Mamma höll mig så att jag inte skulle se. Men det gjorde jag. Han låg helt naken och död på bryggan. Han hade hoppat bomben så badbrallorna åkt av. Jag försökte dyka i för att hämta dem, men blev hållen tillbaka. Det räcker med en drunknad pojke idag, sa de som draggat.
De fattade ingenting. Jag ville inte dö. Jag skulle ju bara hämta hans badbrallor. Han skulle inte behöva ligga där helt naken.
Sorgen
Jag sjukade mig idag och kommer knappast att gå till kontoret imorgon heller. Det är för starka minnen förknippade med dagens datum. Jag stannar hemma med en kasse burkstark eller två och låter känslorna och tårarna komma, som jag alltid gör på Stefans födelsedag.
onsdag, december 5
(P)arton poäng
Mina drömmars ligg? Dolly. För tjugofem år sen, dårå. Alltså hon är fortfarande fräsch och het. Stek-het! Och jag skulle inte tveka en sekund, om man säger. Men om man ändå får drömma så väljer jag Dolly, årgång -82.
Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Dolly Parton.
Noll (inga) poäng
Mitt sämsta ligg? Anette. Alltså hon som jag träffade på Grand Garbo i Sumpan. Hon hade en pennvässare mellan benen. (Metafor!) Det var nära att jag la av.
tisdag, december 4
Tolv poäng
Mitt bästa ligg? Hon hette Giselle, Michelle eller något liknande. Kanske Rochelle. Det är inte namnet jag minns, om man säger.
Horisontalläge
Det har ju blivit en hel del ”kvinns” genom åren, dårå. Och de brukar ge mig hyfsat höga betyg, om man säger. Det är ju inte så att jag ligger på latsidan direkt, utan jobbar på och försöker att göra mitt bästa i alla lägen. Men min hemlighet är ju det här med att jag läser damtidningar. Där finns det en hel del information att hämta angående hur ”kvinnsen” vill ha det. Allt från den inledande förförelseakten till själva huvudakten (samlaget) och den avslutande mysakten efteråt. När man väl har den kunskapen är det bara att anpassa det hela lite grann efter sina egna förutsättningar. Och sen är det bara att köra.
I början var det lite pinigt att köpa de där glättade magasinen och det smusslades en hel del i pressbyrån. Men nu tar jag bara på mig minen ”det är till frugan”.
måndag, december 3
Lucköppning
Vem är det som har öppnat alla luckor i båda chokladkalendrarna? Det är inte OK. En lucka om dagen är det som gäller. Jag föreslår att den skyldige genast ersätter de öppnade/uppätna med nya fräscha. ASAP! (d.v.s. snarast)
Språkförbistring
Ett tips i all välmening slog inte helt väl ut under helgens shoppingrunda. Jag försökte påtala för väninnan att tights inte är det bästa klädvalet när man har en bullfitta av hennes kaliber. Det ser verkligen ut som en fralla i trosan. Lite som att hon har med sig matsäck på utflykten och inte har något emot att osten får svettas lite.
Hon blev sur på mig. Lite för sur, jag försökte ju bara hjälpa henne. Men sen visade det sig att hon inte alls var bekant med uttrycket. Inte på något sätt.– Vadå bullfitta?
Då blev det lite ”för mycket”, så jag skämtade till det om moderkaka till kaffet. *urk* Hon fattade noll och frågade om jag var på tjocken. Vilken jävla fråga! Och jag tar inte skit från någon, speciellt inte från henne. Så då fick hon höra ett och annat om sin vikt.
– Ja, du vet...
– Vadå?
– Att den är som en bulle...
– Vadå? Vem har sagt till dig att den smular?
Ganska misslyckad dag.