Pojkår

En grej som jag förmodligen kommer att ångra när jag ligger för döden är att jag aldrig skaffade en bra kastkniv. Jag kommer att rossla, till kommande generationer om att förverkliga drömmar och så. Och berätta om när jag som liten gick ut i skogen och slängde en morakniv på träd, sådär lite random. Typ var tredje gång träffade kniven trädet och var tionde gång satt den faktiskt kvar i stammen.

Men alltså, fatta vad det skulle varit härligt med en bra kastkniv som gick att sikta med och som hade någon form av balans i luften.

Och ni ba: Men köp en kastkniv då, gubbe! Ja, det skulle jag kunna göra. Men var ska jag kasta nånstans? Hur skulle det se ut med en vuxen karl som kastar kniv i skogsbacken bakom huset? Hemma funkar det inte, och knappast på kontoret.

Borgarjävel!

Man är inte samma person genom livet. Jag tänkte att det skulle vara kul att ringa till mitt artonåriga jag och berätta att tjugo år senare kommer det kännas helt rimligt att köpa en sk toppstjärna till julgranen. För strax över tusen spänn.

Ja, ni läste rätt. En lök/lax för en julgransprydnad. När man kan pyssla ihop en så gott som gratis av kartong och ugnsfolie. Och skänka mellanskillnaden till den här musikhjälpen som gått på radio nu i dagarna. Eller motsvarande. Eller bara beställa världens största shotsbricka.

Jaja. Stjärnan är lika fin som den var dyr. Och det skulle nog mitt artonåriga jag hålla med om.

Eller... *punktpunktpunkt*

Brf och så

Man köper bostadsrätt. Man hamnar i styrelsen. Ni vet, lite sådär ogenomtänkt. Men man har egentligen inget emot det. Man sköter sina ansvarsområden. Man håller sig lite på sin egen kant.

Man ska på föreningsstämma och ba: Ja, det här lär ju ta sin lilla tid. Men resten av styrelsen ba: Nä. Det här ska ju inte behöva ta mer en än halvtimme. Det är ju egentligen bara två punkter som ska kräver omröstning och samtliga medlemmar har ju fått skriftligt underlag att ta ställning till.

Och man ba: ???

Det tog mer än en halvtimme. Just saying.

Rätt kul

Man är på väg ut från ica eller motsvarande och träffar en väninna som bär ett paket edet soft toapapper under armen. Och inget mer. Hon har alltså gått till ica för att köpa sex toarullar. Och man ba: Heeej! 

Och ni vet hur det är. Man vill kommentera de där toarullarna och ba: Hem och bajja?

Men man gör det inte.

Istället blir det hon som viftar med dem, pekar på dem med ett stort leende och ba: Fredagsmys!

Mitt i prick!

Det här med att google anpassar annonser utifrån användare och inte träffar bättre än såhär, är det nåt?

Bli mindfulnessinstruktör

Man ba: Hur tänkte ni nu?

Sorgen och saknaden

Det är måndag morgon. Man sitter och stirrar tomt på en skärm. Ni vet, arbetsveckan och så. Kvar hemma på köksbänken står två matlådor med kålpudding.

À propos semester

Att sammanfatta samtliga somrar. Alltså, samtliga.

Först var det kallt, men sen blev det skönt. Fast inte så att man ville ligga i nån längre stund.

Ungdomsår

Ni vet hur det var förr om åren, när man var ung och ba: Sommarläsning? Ja, jag tänkte ta mig igenom På spaning… Alltså, På spaning efter den tid som flytt. Av Proust.

Den ungdomen, den ungdomen. *punktpunktpunkt*

Och så läste man ”ettan”. Utan att direkt känna ett sug efter ”tvåan”. Men man började på den ändå. Utan att riktigt läsa ut den.

I år? Låt den rätte komma in.

Bra? Ja.

Och sen så när man kom in till ett samhälle och civilisationen passade man på att köpa Lilla stjärna av samme författare. Men vet ni vad? Den var inte lika bra. Slut på recension.

Fem veckor

Vi har ju haft semester från bloggen nu över sommaren. Men ni vet hur det är. Man gör en ”observation” som är lite för komplex för att twittra om på stående fot. Så man tänker att det får bli nåt till bloggen. Fast längre fram i tiden. En annan gång.

Men så blir det inte av. Ni vet hur det är.

Menhursomhelst. Här är sommaren 2012 sammanfattad (lista)

• Ännu en överkörd räv *punktpunktpunkt*
• Först var det kallt, men sen blev det skönt. Fast inte så att man ville ligga i nån längre stund. 
• Sådärja, nu kan vi grilla! 
• Solskyddsfaktor 30? Räcker det?

Vad är det som varar längst?

Man sitter vid sin datta när chefen kommer förbi och ba: Men är du här?! Du har väl semester till på måndag?

Och man ba: *flackar med blicken*

Vuxen, barn och allt det där

Man gillar olika. Så är det. En del ba: Hahaha! Andra ba: Va? Eller ba: Nä!

Ni vet hur det kan vara och är.

Man åker till ett rekommenderat lunchställe nere i hamnen. En fiskbutik med servering. Utanför har någon "busat med" skylten så att det står RÖKFRI FISKBUTIK istället för RÖKERI FISKBUTIK.

Fattar ni? Ja? Ja.

Kul va?!

Menhursomhelst. Det är helt fullt. Verkligen fullt. Bara pensionärer i klädseln khaki och/eller rutigt. Och så vi. Och en barnfamilj. Men ungarna börjar storgråta innan de ens har fått beställa. Och man hör föräldrarna sammanbitet ba: Det får väl bli hamburgare då.

Alltså, verkligen sammanbitet.

Och sen var det bara vi och pensionärerna.

Nedräkning

Vill ni nåt? Ni har ni tio minuter på er att nå mig. Sen stänger jag ned och knappar in ”frånvaro pga semester och sommar” på mailen/mejlen och telefon. Och hörni, jag vet att det här inte är den finaste sommaren i historien. Men, men...

Tio minuter? Asch. Jag gör det omgående. Ring inte mig, ring någon annan.

Vi ses när vi röks!

À propos gårdagen

Hur man firade nationaldagen? Tja, det blev det vanliga. Man tittade ut på ännu en grå dag.

Men så sprack det upp framåt eftermiddagen. Man grillade och man drack några öl i utomhusmiljö. Man pratade om det här med nationaldag och nationaldagsfirande.

Man kom på att ”det är en dag imorgon” också. Och att den dagen inte är röd. Så man avrundar i tid.

Jaja. Imorgon är det fredag. *fredag*

Livet, livet, livet

Man storhandlar. Man städar toan. Man sorterar sina sopor. Man tänker att det är dags att putsa fönster, nu när det är vår. Man fyller diskmaskinen. Man äter caesarsallad.

Två svårstavade ord:

• caesarsallad 
• reggae

Tidens flykt

Man går på konsert, trots att det är vardagskväll. Man gillar ”bandet” men känner inte igen alla låtarna. Men det är som det är. Det är kanske nån ny skiva på gång. Man hänger ju inte med i svängarna som man gjorde förr om åren.

Man kollar på Spotify. Den nyaste skivan med ”bandet” man lyssnat på kom ut för femton år sen. Sen dess har de gett ut fem-sex stycken.

Frågelådan

Kommer ni ihåg "förr i tiden"? Då fanns det Rollokolor med chokladfyllning. Alltså, chokladen var inuti kolan.

*sjukt sugen*

À propos huvudbonad

Ja. Jo. Ryktet stämmer. En gång gick jag till skolan i kavaj och hög hatt. Det var första dan i sjuan. Jag skulle komma tillbaka efter sommarlovet som en ny person.

Men ni vet hur det kan vara. Jag hade blivit lurad. Kavaj och cylinderhatt skulle enligt uppgift vara den tidens ”the shiznit”. Men som sagt, jag hade blivit lurad. Kavaj och hög hatt var inte, jag betonar INTE, den tidens ”the shiznit”.

Jag minns hur jag skämdes den där dan för hundra år sen. Men ändå för stolt för att ta mig hatt och kavaj. Jag kan fortfarande känna det i kroppen som en kall ilning längs ryggen. Det kallas skamsköljning, n’est pas?

Och jag vet. Jag blev lurad. Jag borde ha vetat bättre, men omdömet är inte det starkaste i trettonårsåldern.

Man kan ju konstatera att kavaj och hög hatt den där dagen knappast var något som gjorde mina högstadieår lättare.

Men det är som det är.

À propos rättvisa

På den gamla goda tiden var det viktigt att kidzen inte hade keps på sig i klassrummen. Alltså, det var en fråga som togs på största allvar och det kunde bli "lite högt tonläge" ibland.

Jag minns ett klassiskt argument från kepskillarna: Men då ska tjejerna inte få ha hårspännen heller! Och läraren ba: Jo. Och då ba: Okej. Men då ska vi också ha hårspännen. Och läraren ba: Ja, det är inte mer än rätt.

Obs! Jag var en välartad gosse och hade aldrig keps på mig. Inte ens utomhus.

Sportlov

Kommer ni ihåg barndomens vintrar? Ja? Man var klädd i overall och kunde lägga sig på marken, precis varsomhelst, utan att bli kall eller blöt.

Då kändes det ganska avlägset att man skulle prata om att det blir ljusare, att dagarna blir längre och att solen börjar värma igen.

Ganska avlägset? Mycket avlägset.

Det fanns inte ens på kartan.

Nostalgi, eller vad man ska kalla det

Jag hann inte höja garden. Det bara slog emot mig. Musiken tog mig tillbaks till högstadiet och tonåren. Jag tror att det var det som hände. Mitt i ett anonymt publikhav rann tårarna längs mina kinder och magen drog ihop sig i dolda hulkningar.

Jag kan inte påstå att det var en längtan efter ett då, det var inte saknad.

Det var på sin höjd en påminnelse om det där dået som inte längre finns. En påminnelse och en jämförelse med mitt nu där mattan dras bort under fötterna gång på gång på gång. Mer än så behövdes det inte för att fullständigt slå mig ur balans.