Barndomsminne

Jag fick mitt första alldeles egna riktiga smycke av faster. 18 karat, med stämpel som gick att se om man tittade noga. Det var ett lite speciellt smycke, inte det vanliga guldhjärtat, som hon sa. För att jag var ju unik.

Men sen såg jag en tjej som hade ett likadant smycke i skolan. Hon var lite äldre och jag blev så sjukt stolt. Jag hade liksom ett precis lika unikt smycke som en äldre tjej. Så jag tog mod till mig och gick fram till henne och ba: Alltså jag är också unik, men jag får inte ha smycken i skolan, men bara så att du vet så har jag ett likadant hemma. Och hon ba: Jag fick det av din brorsa, för att han är så jävla kär i mig. Och jag ba: men ... *bet ihop*

Och brorsan ba: Du har inga bevis. Och mamma och pappa ba: Vi får ta det där sen. Och jag ba: men ... *fulgrina*

Och, just for the record, det där togs inte sen. Det hela glömdes bort i skilsmässan.