Mamma sa att det inte var mitt fel att min yngre bror Stefan drunknade. Pappa sa också att det inte var mitt fel. Alla sa att det inte var mitt fel. Men Gud sände ned en av sina änglar till mig i natten.
Det var ditt fel, sa ängeln.
Jag vet inte vem jag ska tro på. Det var inte mitt fel. Men ändå var det ju det. Jag ljög om tiden. Det var jag som sa att det hade gått en timme. Ansvaret var mitt.
Jag skulle vilja ringa min yngre bror Stefan, idag på hans födelsedag. Men det går inte. Han är borta. Jag sitter där med luren i handen. Skäms över hur barnsligt mitt tilltag är, och lägger på igen.
Saknaden och tomrummet finns där varje dag, trots att jag bär honom som en ryggsäck genom åren.
torsdag, december 6
Saknaden
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ta av dig den där ryggsäcken - så stor är inte människans kraft att han/hon som litet barn kan bestämma över liv och död. vi är inga gudar, vi är bara lite skräp på jordskorpan.
kanske det finaste jag läst.
Skicka en kommentar