Förlåt mig

Håll till godo. Idag öppnar jag dörren till det innersta rummet, där minnena av min yngre bror Stefan finns gömda.

Vi skulle bada, han och jag. Jag bar ansvaret att vi väntade en timme efter lunchen. Dillkött och kokt potatis. Bara mamma kokar dillkött på sommarens varmaste dag.

Stefan tjatade på mig och när timmen nästan, nästan hade gått var jag så trött på honom att jag ljög och sa att nu hade timmen gått. Han kastade av sig kläderna, sprang iväg och hoppade bomben från bryggan. Vilket plask! Ringarna spreds över ytan och försvann. Bubblorna blev allt färre. Det tog för lång tid. Han kom inte upp. Jag skrek efter honom. Men under ytan går det inte att höra vad som sägs där ovan.

Jag dök i. Vattnet sved i ögonen. Jag kunde inte se honom, försökte ropa att han skulle simma uppåt mot solljuset. Men det går inte att skrika under vattnet. Jag skrek igen, ovan ytan. Mamma och pappa kom springande ned till bryggan. Stefan, sa jag. Stefan är borta.

Pappa dök i. Mamma sprang i. Jag stod på bryggan och skakade. Hela världen vibrerade omkring mig.

Det tog för lång tid. Till slut kom det folk och draggade efter Stefan. När de väl fick upp honom var han alldeles vit. Mamma höll mig så att jag inte skulle se. Men det gjorde jag. Han låg helt naken och död på bryggan. Han hade hoppat bomben så badbrallorna åkt av. Jag försökte dyka i för att hämta dem, men blev hållen tillbaka. Det räcker med en drunknad pojke idag, sa de som draggat.

De fattade ingenting. Jag ville inte dö. Jag skulle ju bara hämta hans badbrallor. Han skulle inte behöva ligga där helt naken.