torsdag, januari 28
À propos tacos
Vem gillar inte tacos? Det lär ju inte finnas nån. Och är det så att det skulle komma förbi nån tjej som är vegetarian så är det ju bara att köra med fuskkött. Typ quorn, eller så.
Jag var nog bortåt tjugo när jag åt tacos första gången och det var love at first bite. Anledningen till att jag "var lite sen"? I barndomshemmet räknades inte tacos som mat. Det var något som andra familjer åt. De lite sämre familjerna.
Pizza åt vi bara på semestrarna i Italien. För där var pizzan inte snabbmat utan en lokal delikatess.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det här luktar medelklass. Ni åt säkert pannkakor som efterrätt också, ja?
Ogooglat, vet du hur man äter en kronärtskocka?
Jag gillar inte tacos. Med eller utan fuskkött. Ni kan kalla mig "det statistiska undantaget".
.perpotator: Medelklass? Jajemen. Angående kronärtskocka: den sista tuggan på quattro stagioni.
Anonym: No way? *häpnar*
Första gången min första pojkvän skulle äta middag med min familj, en fredag tidigt nittiotal, åt vi tacos. Hans föräldrar kom från Finland så han hade inte ätit tacos tidigare. Han åt. Sen kräktes han på toaletten ovanför köket en trappa upp, medan vi satt och lyssnade. (Lyhört) Inte så kul. Inte förhållandet heller faktiskt. Fyra år utan tacos.
Anonym: Fyra år utan tacos! Mon dieu, vilken historia.
Jag åt tacos första gången i högstadiet, då mina klasskompisar introducerade mig till svennetacosen. Jag försökte föra det in i vårt hem men ångrade mig när jag fick se min mamma försöka pressa i sig en mjuktaco som såg ut som *censur, tre meningar lång*
Så så fick det vara. Jag hade inte skurit upp en paprika förrän den där första gången jag åt tacos hos min kompis. Vi var en sån där kött och potatis-familj, liksom.
Yvette Gustafsson: Man föds inte till tacos, det är något man blir.
Skicka en kommentar