Närå. Det här är inte ett öppet brev fullt av illa återhållna aggressioner och anklagelser. Men ibland vill man sätta sig med penna och papper och skriva till berörda parter. N’est pas? Bara för att ändra sig i sista sekunden och riva brevet, precis när man står i hallen i färd med att slicka på frimärket. Och ni ba:
Berätta! Ok, så här var det.
Jag hade lyckats tränga mig på tunnelbanan. Och det var inte så att det var ”med nöd och näppe”, men det var trångt. Ni vet hur det kan vara när det är lite rusning. Man får nöja sig med en ganska liten personlig sfär.
Då kommer det en mamma med barnvagn och försöker stånga sig in. Alltså, det var såpass fullt att hon bara fick in framhjulen. Det gick inte att komma längre in. Allt som hände var att hon krockade mina hälar. Om och om igen. Och jag ba:
Du kommer inte att få plats. *tålamod* Och hon ba:
Ni får gå in i gångarna. Och jag ba:
Det är fullt i gångarna. *tålamod* Och hon blev helt förorättad och ba:
Men barnvagn har företräde! Och jag ba:
Nej, så är det inte. *tålamod*
Ja, det var väl allt från tant Lena för den här gången. Hejdå!
