Nostalgi, eller vad man ska kalla det

Jag hann inte höja garden. Det bara slog emot mig. Musiken tog mig tillbaks till högstadiet och tonåren. Jag tror att det var det som hände. Mitt i ett anonymt publikhav rann tårarna längs mina kinder och magen drog ihop sig i dolda hulkningar.

Jag kan inte påstå att det var en längtan efter ett då, det var inte saknad.

Det var på sin höjd en påminnelse om det där dået som inte längre finns. En påminnelse och en jämförelse med mitt nu där mattan dras bort under fötterna gång på gång på gång. Mer än så behövdes det inte för att fullständigt slå mig ur balans.