Jo, på den tiden kändes det fräckt och lite utmanande. För den enda sit-com man hade sett tidigare var Cosby.
Menhursomhelst. Han Steve, Marcys man, är lite kul.
Jaja. Imorgon är jag tillbaka på kontoret.
Uppdatering: Tydligen har mina tarmars tillstånd påverkat skrivförmågan. Det tog en timme att skriva ihop ovanstående inlägg. Nu ba: Det är bokstäver och ord. Men hänger det ihop? Betyder det nåt?
6 kommentarer:
åh, cosby!
inte skyldig: Han Cosby, ska det vara nåt att ha?
Cosby, det var da shit back in the days.
Nu såg jag ett avsnitt i repris på någon märklig tid på någon märklig kanal.
Det kändes inte ok. Jag var oerhört nöjd att leva på 2000-talet.
30+: En essä/essay med titeln "Att åldras utan värdighet".
30+: À propos Cosby, alltså.
Det var nog inte bara Ice-T som vände sig mot Cosbys äppelkäcka självgodenhet.
Samtidigt förstår man ju att Bill Cosby hade synpunkter på familjen Osbournes som goda förebilder 10 år senare.
Fast jag håller verkligen med om att 2000-talet har sina obestridliga fördelar. Hellre besvärlig, icke önskvärd och "hopplös" än anpassad, accepterad och utan hopp a.k.a. "att upprätthålla skenet". Kanske inte en så fräsch "sanning" (hej Ibsen) men frågans aktualitet verkar gå lite i vågor och just nu är den nog rätt angelägen.
Vilken bra idé att kolla in gammal Cosby!
Skicka en kommentar