För typ tusen år sen jobbade jag i någon slags telefonbaserad kundtjänst. Det var lite som mitt nuvarande jobb, men utan värdighet och helt utan respekt från överordnade. Dessutom fanns det en del svaga individer bland kollegorna. En av dessa ondgjorde sig över att det runt om i landet fanns många med flera efternamn. Det var, enligt kollegan, en av konsekvenserna av massinvandringen. Att den ädla svenska rasen höll på att blandas ut till något svagare.
Beviset: att det var så vanligt med det osvenskt klingande namnet Kerrov.
Och ni ba: Haha. Du är så himla spånig! Och jag ba: Men alltså, det var ju en kollega. Och ni ba: Visst, en ”kollega”. *himlar med ögonen*
fredag, mars 20
Hur var namnet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Humor:)
8 timmar senare fattar jag, efter att ha läst det högt. *smart* *bib*
Hundra: Ja, helt ofrivilligt.
Hustrun: Inlägget blev ju lite extra svårt eftersom eftersom det hela blev skrivet lite "i en hast" och ord föll bort och/eller bytte plats etc etc. Bra jobbat!
Nu. Tre dagar senare fattar även jag. Jag var nära ett ge upp igår men skam den som ger sig.
Bark: Ja, det kanske var lite otydligt formulerat. *sorry*
Nu, nu gick det in. Det bara susade till i magen och så gick det in.
jag ger upp. snälla förklara.
blaskagg:
Anonym: Kollegan missförstod. Kerrov - c/o.
En nyinflyttad kollega från Argentina gick på kyrkogården här i Sverige och konstaterade att namnet "Maka" var väldigt vanligt förr i tiden...
Lite samma sak... :-)
/JJ
JJ: "gick på kyrkogården här i Sverige" *frågetecken*
Skicka en kommentar