Ibland kan man se precis när ett förhållande uppstår, liksom det ögonblick när man övergår från att träffas till att vara tillsammans. När en av mig (och det är jag) och en av dig (och det är du) blir två av oss (och det är vi). Typ.
Vi handlade lite middag och det var hyfsat nära lingonveckan. Han bar korgen och jag tog tampongpaketet i handen, eftersom det var han som handlade. Ni vet, Man är i det där stadiet av dejtandet när man lagar mat tillsammans, men utöver matvaror betalar jag mitt och du betalar ditt. Men han ba: lägg det i korgen. Och jag ba: men du ska inte behöva betala det här. Och han ba: Jorå. Och i det ögonblicket trodde jag att vi två hade blivit ett. Förmodligen hade vi blivit det om han inte hade fortsatt: jag använder ju ”den” lika mycket som du. Och när han sa ”den”, gjorde han ironiska fnuttar med fingrarna. Det här hände för ett bra tag sen och då gjorde man sådär med fingrarna lite titt som tätt. *tänker tillbaka*
Jag bara dumglodde och hoppades att jag missförstått. Han såg att jag verkade lite frågande och förtydligade: och med ”den” menar jag fittan.
Och jag ba: hej då.
fredag, oktober 3
Det finns bara två av oss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Helt underbart.
Briljant. "Den". Hahahaaaaa!
bark och anonym: Ja, det är en bra historia, men just då när det hände var det varken underbart eller briljant.
Är det på riktigt? Nej, lägg av. Det är väl nåt sånt där påhittat som ni reklamare ironiskt roar er med istället för att fika? Eller? Är det på riktigt? I så fall dog precis min tro på mänskligheten för alltid.
30+: Min tro på mänskligheten/snubbar dog redan på nittiotalet.
Skicka en kommentar