Tjuvlyssnat

Det var lite gruff i tunnelbanan på väg hem från jobbet igår. Det gick aldrig till handgemäng, men stämningen var minst sagt kymig. En grov man, typ arbetare, med vild blick och hantverkarbrallor störde sig på en salongsberusad tiggare i mysbyxor och bandana. Olycksbarnet gick runt med en pappersmugg i handen och tiggde småslantar. En Marinella skymtade i innerfickan.

Alltså, arbetaren stördes sig verkligen på olycksbarnet och skällde ut honom: Jag har också krökat i mina dar. Jag har druckit till flaskan var tom, men jag har alltid sett till att sköta mitt jobb och jag har aldrig missat ett pass. Aldrig tagit emot några allmosor. Aldrig! Inte en spänn!. Inte ett öre! Hör du det?!

Olycksbarnet verkade höra och smet därifrån. Arbetaren fortsatte: Och du din jävel vill ta mina slantar. Mina jävla, skattade slantar!

Olycksbarnet mumlade något tillbaka. Jag hörde inte vad. Men jag antar att det var något slags svar på tal eftersom arbetaren ställde sig upp och mer eller mindre skrek. Blodkärlen i pannan pumpade. Nävarna knöts, knogarna vitnade. Tar du dig ton? Du ska inte käfta emot mig! Då sliter jag huvet av dig och käkar upp det! Och olycksbarnet ba: Det är nog inte så gott.

Word.