Tillfällig sinnesförvirring

Nu får det vara nog. Bloggen byter tillbaka till det gamla vanliga namnet.

Just nu känns det lite oklart varför vi ändrade sådär. Vi kanske rycktes med i någon slags yra? Ja? Ja, så måste det ha gått till. Någon slags yra.

Döden är inget man skämtar om, döden är något "man gör". Det känns lite extra olustigt eftersom det är halloween och allhelgona, och hela den biten. Tusen ursäkter. *skäms*

Ekonomiskt oberoende

Jag hade börjat fantisera om arvet. Först tänkte jag att det skulle vara kul att få den där Zornmålningen. Men sen skenade fantasin iväg. Jag tänkte att jag skulle få hela huset och allt däri. Jag dagdrömde om sprängfyllda bankfack och konton i utlandet. Jag var miljonär i tanken. En bekymmerslös playboy.

Dessvärre blev jag besviken. Testamentet var minutiöst noggrant skrivet och vi var en stor skara förväntansfulla arvtagare. Typ trettio i ett konferensrum, utan vare sig ramlösa eller fruktkorg.

Jag hade trott mig vara den ende. Alla fick ärva souvenirer och småsaker. Jag gick hem med kapsylöppnaren i fickan. Jag antar att den skulle ett minne av gubben. Kanske det.

Om jag är besviken? Ja. *besviken*

*jävla skit*

Dagens bild

Det är en papegoja som äter grillad kyckling. Med bestick! *hehe* Närå, men skämt åsido: det är en ganska läskig bild. Med tanke på hela den här grejen kring kannibalism. Och så.

Kvack!

Döden i Ankeborg.

Ugglan och döden

Den där stora fågeln, det är ugglan. Och den där lille filuren till höger är döden. Tänkte jag mig.

Visit

det går en ängel kring vårt hus
men utan bok och utan ljus

han bär i famnen lillebror
i måndags tog han med sig mor

och förra veckan tog han far
imorgon är jag ensam kvar

Döden

Det är så kallt ... jag kan inte känna ... mina ben. Fortsätt utan mig.

*närå*

Paradigmskifte

Vi provar att tillfälligt byta rubrik på bloggen. Apans dödsblogg – när livet tar slut. Vad tror ni? Det blir inte så långvarigt, va?

I dödens väntrum

Jag träffade gubben i stora huset för ett halvår sen, eller så. Jag skulle förbi päronen; mamma skulle fixa middag och pappa ville ha hjälp med något tungt lyft. Jag såg gubben på långt håll och kände igen honom på överrocken, men det var ändå inte som samma person. Man kunde se att döden höll på att få tag i honom. Kroppen var krökt av ålder. Han var orakad och luktade pissgubbe. Han bjöd in mig och allt såg ut precis som det gjorde när jag var liten. Men nu var det ostädat.

Det finns dricka i skåpet, sa han. Och du vet ju var öppnaren står. Rösten var svag och varje andetag hördes.

Svar

Nej, jag gillade inte fotboll som barn. Nej, jag är inte ”sån där”. Och, nej, gubben i stora huset tog inte på mig.

Vi spelade på stryktipset tillsammans. Och drack läsk.

Gubben i stora huset

Han var antikhandlare, och hade genom hela livet behållit de riktigt fina sakerna. Väggarna täcktes av konst och antika speglar. Ibland öppnade han kassaskåpet för att visa mig något extra. Det var som på film. Jag kanske minns fel, men jag har för mig att han hade ett Fabergéägg. Jag ska googla lite och se om det kan stämma.

Gubbhumor

När det hade gått extra dåligt på tipset, för mig och gubben i stora huset, hade han ett stående skämt. Vi satt och rättade kupongen tillsammans och om det visade sig att vi inte hade ett enda rätt i en rad sa han alltid: ojojoj, tretton fel. Nu är vi skyldiga Tipstjänst sisådär hundrafemtio lakan. Sen blinkade han åt mig och fortsatte: men det är inga problem. Här finns det resurser.

Så det bådar ju hyfsat gott ... *håller tummarna*

Gah! Cravings! Vill haaa!!!

”För värken i själen”, torrnål, Hans Wigert

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde det grafiska bladet "För värken i själen” av Hans Wigert. Bildgoogla, vetja! Det kan det vara värt.

Antikrundan

Det där med tippandet var nog något som gubben i stora huset mest gjorde för min skull. För att han trodde att jag tyckte om det. Jag var ju kille, och killar ska ju gilla fotboll och fotbollsrelaterade aktiviteter. Jag var måttligt road, men höll god min för att inte såra honom. Dessutom fanns ju chansen till storvinsten, som vi skulle dela på, enligt löfte.

Desto mer tyckte jag om att titta på alla hans gamla grejer och antikviteter som fyllde huset. Roligast var det att se på hans konstsamling. Han hade en Zornmålning ovanför soffan. En naken kvinna som visade hela alltet. Jag brukade fastna framför den. Den du, med smör på, sa gubben. Aa, sa jag. Utan att förstå det där med smöret.

Testamente

Jag har blivit kallad till ett möte på den stora advokatbyrån. Tydligen står jag med i ett testamente och på torsdag är det dags att kamma hem arvet. Det är ”gubben i stora huset” som har dött. Jag brukade gå hem till honom ibland efter skolan. Det var mamma och pappa som fick mig till det. De sa att han blivit så ensam efter att hans fru gått bort.

Vi brukade spela på stryktipset tillsammans, han och jag. Men vi vann aldrig något. Han skrev ihop några rader och sen var det min tur. Dessutom fyllde vi alltid ut kupongen med rader gjorda helt på slump. Han hade en slags snurra som kunde landa på 1, x eller 2. Det var lite kul att använda snurran, men den funkade inte.

Ingenting funkade. Vi vann aldrig något. Han kunde ingenting om fotboll, utan tippade förmodligen för att han trodde att jag tyckte att det var roligt. Det tyckte jag inte.

Däremot hade han alltid läsk hemma. Backen var alltid full. Bredvid den stod en lika full med lättöl. Det finns dricka i skåpet, sa han. Och du vet ju var öppnaren står. Öppnaren var gjord i mörkt trä och såg ut som en fågel. Man tog bort huvudet för att komma åt kapsylöppnaren. I benen fanns korkskruven, men den använde jag aldrig.

När jag halsat i mig läsken nickade gubben åt skåpet för att visa att jag fick ta en till.