Att hitta hem

Saker som är desamma, men ändå på något sätt har förbättrats. Och blivit ”succé”.

• Vuxendricka. Öl, kaffe och surt vin.
• Kvinnor. Alltså riktiga fullmogna kvinnor.
• Mat. Vällagad husmanskost.

Dessutom

Okej. Det här med Monty Python har upprört både en och annan. Men det är faktiskt svårt att förstå vad det var man skrattade så hysteriskt åt, nu när man ser om det. Kolla själva. Ni minns nog skratten, men de infinner sig inte. Och ni ba: hjälp, skratten är stulna. *hjälp*

Närå. De är inte stulna. De har bara flyttat på sig. Men jag minns tydligt hur skönt det det kändes att gilla den där lite finare brittiska humorn. Den där humorn som inte alla förstod sig på. Det kändes skönt att vara överlägsen de där spånen som gillade Galenskaparna och After Shave.

De ba: Röy å Råger. Å Möcken. Å gött å leva. Hej då Möcken. Och jag ba: *förakt*

Vilse i en dunkel skog

Det är inte tingen som förändras, de är precis desamma. Men på något sätt har de ändå försämrats. Och blivit ”zömnpiller”.

• Sagan om ringen. Man ba: Znark. Obs! Då tänker jag ändå boken/böckerna. Filmerna var ju bara rent plågsamma. Znark upphöjt till två.
• Monty Python. Vad var det egentligen man skrattade/fnissade så hysteriskt åt i tonåren? Vad? Helt obegripligt i dagsläget.
• Tonårstjejer. Alltså, de är ju granna att se på. Men jag vet inte.

Fuckit!

Jag glömde/tappade handskarna i "morgonrusningen". De är/var svarta och jättesköna. Handskarna, alltså.

Lätt fånget, lätt förgånget. *suckar och rycker på axlarna*

Och jag ba: love hurts. Med Nazareth.

Det smärtar att få sitt hjärta krossat. Man tappar aptiten, gråter på offentliga platser, tycker att humor är löjligt, och är allmänt tråkig. Etc etc.

Men det finns också en ”ljuv” sida av hjärtats smärta. Det finns guldkorn att vaska fram i den där sörjan som ens liv förvandlas till när man förnekats den kärlek man trodde sig äga. Det kan vara svårt att våga ta vara på de där glimrande små guldkornen i sanden och leran. Det är inte ens säkert att man ser dem när man står där ensam i världen och känner hur man sakta går sönder. För det gör verkligen ont.

Men det gäller att våga lyfta fram det ljuva i det bitterljuva, vaska fram guldet och bara låta det bittra ligga som en ton i bakgrunden. En ton som liksom ger det hela en djupare klangbild.

Ta vara på det där bakgrundsackordet och sätt dig själv på piedestal! Gråt framför spegeln. Njut av att se dina egna tårar. Det gäller att våga vara världens mitt, det centrum som allt annat rör sig kring. Och våga tro poplåtar är skrivna för dig, just dig. Det är dina känslor det handlar om, du står i centrum.

Jag gillar det där med musiken så mycket att det hänt att jag låtsats vara dumpad, trots att jag är hyfsat lycklig och störtkär. Det har hänt, och händer då och då att jag sätter på någon riktig hjärteknipare, som it must have been love på repeat och försöker få det att handla om mig. Kanske till och med gråta lite i soffkuddarna. Ibland funkar det. Om jag är tillräckligt trött. Oftast inte.

Men det är ändå skönt/bitterljuvt att tycka sådär riktigt synd om sig själv. Visst? Ja?

Den goda hustrun

Innan Optimus Prime åkte iväg på kryssning/konferens kysste hon mig på munnen, höll om mig och sa att hon älskar mig. Hon såg på mig på det där sättet, ni vet, så att det gick inte annat än att tro på henne.

Och man ska var glad för ett jag älskar dig innan. Jävligt glad. Desto värre är det med att få höra det efteråt. När hon kommer hem med skamsen blick och ser noga till att själv få in allt ur väskan i tvättmaskinen. Det är som att komma hem och se att lakanen är nybytta.

• Innan kryssning/konferens – bra.
• Efter kryssning/konferens – dåligt.

R.I.P.

Det var kul/spännande så länge det varade. Hon drar sig tillbaka. Ni vet, den goda hustrun.

Hej då. *vinkar*

Frånvaro

Vi gör som alla andra, fogar in oss i ledet och pratar om Den goda hustrun. Ni vet vem. Talk of the town (snackis på stan). Vi pratar, sambos på försök sitter i soffan, dricker en kopp te och pratar om hennes sorti.

Eller, ja, jag pratar. Optimus Prime rasar. *rasar*

Gitarrmongot

Nu kör han Sweet Child O' Mine. Not so sweet. (Inte så sött/gulligt.)

OB

Hatar: när man är lite ”ur gängorna” på jobbet och vaktis märker det. Som ett brev på posten ramlar han in, någon gång under dagen, med gitarren och sjunger Kom igen Lena. Helt utan Håkans charm. *slutaslutasluta*

Medhavd matsäck (låda)

Om jag får säga det själv, så var gårdagens ”pastasås” riktigt god. *säger det själv*

Ni vet. "Kryddig" tomatsås med lammkorv, köttbullar, sidfläsk, oliver etc etc. Gott, nyttigt, mättande. Och det räckte till varsin matlåda. Min lunchportion saknar dock helt lammkorv, köttbullar och sidfläsk. Däremot ser jag två oliver.

Jag gissar att Optimus Primer sitter och smörjer kråset med charkuterier just nu. *gissar*

*omg*

Jag såg en tjej/tant som hade en walkman i bältet. Det var ju ett tag sen man såg de där bärbara kasettbandspelarna. Så jag blev lite nyfiken och stalkade henne ett slag. Ända fram till behandlingshemmet/hispan. Närå. Men på sant, hon hade walkman. I bälteshållare . Tyngden fick henne nästan att tappa brallan. Närå. Men på sant: kassettbandspelare. I bältet.

Menhursomhelst. Jag höll upp luren/mobiltelefonen framför henne och ba: kolla här farmor, telefon, kamera och tusen låtar på shuffle. Tusen låtar. Shuffle. Vet du vad det innebär? Och hon ba: nämen vilken fin liten kalkylator.

Närå. Men hon hade walkman i bälteshållare. På riktigt.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde en walkman.

Protokoll (ur minnet)

Vi har haft en liten snackis på kontoret angående det här med söta/snygga bloggare. Och det finns en hel del skönheter därute. Nu är det ju inte så att jag bara kollar på bilder. Jag läser ju också. Men jag gillar att vila ögonen på något ”skönt”. Dårå. Och det kan ju behövas om det är långa texter/inlägg. Man ba: oj vad mycket text, jag blev som alldeles trött, nu ska det bli skönt att vila ögonen. *vilar ögonen*

Menhursomhelst. Bloggmötet slog fast att vi här på apans inte kommer att lägga upp några fotografier på oss själva. Däremot tillåts ”roliga profilbilder” när vi kommenterar på andra bloggar och så.

So smoking generation

Det här med cigaretter är det bästa som har hänt mig. Innan jag började röka var det lite svårt att ta kontakt med "nya människor”. Inte så att jag var introvert, eller så. Men ni vet, det var lite svårt att hitta en gemensam nämnare som inledning. Nu däremot, lär jag känna typ tusen personer hit och dit och hela den baletten. *kalas*

Och halsbloss är inte alls lika svårt som i början.

Här är din boll

”Entrévärd” som ska visa att han visst är open minded:

No, not so. Not for that you are negro or black or so. I understand that you have seen snow before. It is not only here in Sweden we have snow. Also in Africa you can see snow. On Kilimanjaro’s top for exampel. I read Hemingway and so.

Lyssnar. Häpnar. Bloggar. *bloggar*