À propos skolåren

Ni vet, man tänker tillbaka och minns allt det roliga. Man larmande och gjorde sig till. Man gjorde det bästa av situationen. Man tänker att man sprang runt i kortbrallor och spelade hartsfiol och bäddade säck. Och man tänker att det inte var så illa ändå.

Men såhär illa var det. En bit från vår skola låg en flyktingförläggning. En grupp på femton kidz i blandande åldrar kom därifrån till vår skola för nån form av undervisning i svenska. Välkomstkommittén skanderade: Leve lasermannen! Leve lasermannen! Leve lasermannen!

Och lärarkåren ba: Ja, sån är ungdomen.

Så välkomstkommittén fick fortsätta skandera, dag efter dag.

En grej till.

I matsalen satt kidzen från flyktingförläggningen vid ett eget bord. Lärarkåren refererade till det som ”apberget”. Inte för att det tjattrades mer än vid något annat bord. Och inte för att det åts med händerna mer än vid något annat bord. Utan för att de var mörkare i hyn.

Ja, så gick det till på den gamla goda tiden.