Ni vet känslan av att äta lunch vid dattan på jobbet och ändå ligga efter, följt av att fastna i tunnelbanan hemåt eftersom
"vi har tydligen ingen el men jag tror att det är någon som arbetar på att ordna det" och då inte hinna hem och äta innan styrelsemötet i bostadsrättsföreningen som drar ut på tiden eftersom det egentligen inte är ett styrelsemöte utan ett forum för folk som gillar att höra sin egen röst säga samma sak om och om igen.
Den.
Känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar