Men tro inte att dagens goda gärning slutade där. Jag ba: Men klarar du dig på egen hand genom snömodden? Och hon ba: Jag vet faktiskt inte. *rådjursögon*
Så jag tog henne under armen och följde henne till porten. Alltså, ingen big deal. Det blev en liten omväg, och jag blev en smula försenad. Men jag tackade nej till att följa med upp på en kopp kaffe. Hon var hyfsat gaggig och nån måtta får det ändå lov att vara!
Menhursomhelst. Det borde bli ett hyfsat stort paket under granen i år.
PS hårt paket, tack
2 kommentarer:
Alltså spänningen/olusten man kände när man var vid "följde henne till porten..." och inte hade kikat innan om det var Vaktis som skrivit inlägget.
eva dahlgnr: Sorry. Det var inte meningen att oroa/skrämmas. *sorry*
Skicka en kommentar