Intellektuell medelklass

Jag är inte så mycket för det här med mellin/melodifestivalen. Jag satt i tevesoffan med popcorn och Loranga när bröderna Herrey vann för tjugofem år sen. Jag hade segat mig igenom hela ”festivalen”, samt omröstningen. Och jag gjorde det inte för att jag brann för vare sig schlager eller tävling. Jag gjorde det för att inte vara helt utanför på skolgården på måndag morgon.

Menhursomhelst. Man förstod att det hade hänt något stort. Sverige hade vunnit! Så jag ropade, larmade och gjorde mig till. Hela familjen skulle få veta vad som hänt.

Så jag lyckades samla alla framför teven när Diggiloo kördes en gång till. Och pappa ba: Nu skäms man för att vara svensk.

Ja, ungefär sån är min arvedel.