Åldrandets mysterier

När pappa gick i pension började han med korsord. Alltså, inte så att han började lösa korsord. Han började göra korsord. Och det är väl bra att han sysselsätter sig med ”nåt vettigt”, I guess. Man skulle ju bli lite orolig om han bara lekte med ångmaskinerna eller sov i fåtöljen.

Men det är lite störigt eftersom han mailar/mejlar de där korsorden och förväntar sig att man ska släppa allt för att lösa hans klurigheter. Man har typ tolv timmar på sig innan det kommer en uppföljning av typen: Det var lite för svårt för dig, va? Och man ba: Jag såg ditt mail/mejl, men jag måste ju jobba också. Och pappa ba: Jag förstår. Det var lite för svårt för dig.

Och sen till helgen löser man hans korsord och mailar/mejlar lösningen till honom. Han ba: Bra jobbat Men vilken tid det tog.