Möte i underjorden

Man åker tunnelbana och då är det som det är ibland. Två kidz i trettonårsåldern kör sitt race för att dominera vagnen och kallar varandra för omväxlande hora och bög. Och slår varandra med ihoprullade tidningar. Jag ba: *ignorerar*

Men när de lyckas slå mig med sina tidningar får det vara nog. Jag säger åt dem på skarpen. Och till min förvåning/glädje lyder de och lommar iväg i vagnen. Men sen vänder sig en av dem och ba: Men förlåt så mycket då, horgubbe! Så jag går efter dem och ba: Vårda ditt språk, unge man! Och han ba: Men jag sa ju förlåt. Och jag ba: *kokar*

Och här kommer det bästa/värsta: nu kommer en man fram till mig och frågar vad jag har för problem. Och jag ba: Jag tillrättavisar två barn som inte kan uppföra sig. Och han ba: Det här är mina grabbar och dem uppfostrar jag. Inte du! Och jag ba: Du borde väl vara tacksam för all hjälp du kan få. Eftersom det verkar ha gått lite sådär hittills.

Och där kom min station, som en deus ex machina.