En sång- och dansman

Jag växte upp i ett städat medelklassområde där det bodde akademiker och/eller ingenjörer. Och det var viktigt det här med acceptans och människors lika värde. Man läste bilderboken Pricken om en kanin som inte ser ut som de andra kaninerna och känner sig utanför. Och det var väl bra och föredömligt.

Men det där med ”den andre” gick liksom inte riktigt ner i vardagen. Det var något som bara fanns i teorin, något man inte stötte på i verkliga livet. Alla var helsvenska med farmor och farfar i Småland och mormor och morfar på Kungsholmen. Ja, alla utom Ramón. Hans pappa var poet och politisk flykting från Latinamerika. Och så var det en tjej som var adopterad från Korea.

Menhursomhelst. Några äldre killar i skolan kallade teveserien Cosby för Negermagasinet. Inte ”helt koscher”. Så skolan tog i med hårdhandskarna genom att låta killarna träffa en livs levande riktig neger. Han fick berätta att ordet neger var negativt laddat och att det var bättre att inte alls tänka på hudfärg. Men det var inte vilken random mörkhyad individ som helst som besökte skolan, utan en hyfsat stor amerikansk jazzmusiker som var kompis med musikläraren.