När vargtimmen kommer är man inte så kaxig. Rädslan och ångesten kryper ner mellan lakanen och i skuggorna ser man sin egen ensamhet. Då kan det kännas som att lilla dattan är den enda sanna vännen i en falsk värld. Den är lite varm och skön, ligger där på buken och liksom surrar och kanske är det hårddisken som knäpper lite.
Man kanske hittar något som håller natten på avstånd. Underhållning, söta djur etc etc. Och det är då det kommer: Jag älskar dig lilla dattan. Det är du och jag lilla dattan. *allvar*
Men sen kommer morgonen och det är en helt annan ton i pipan. Man behandlar lilla dattan som nåt katten släpat hem och alla de där vackra orden är som bortblåsta. Visst har det hänt er också?
8 kommentarer:
Ångest är något jag får av att se orden "dattan" och "allvar" bredvid varandra.
Ron Obvious: Oj.
Dattan i mitt liv finns inte längre! Inte sen i förrgår.
karin selåker: Ett liv utan datta är inte ett värdigt liv. Det är är inte ens liv.
Närå. Men det finns så mycket fint kul på nätet/internet. Och på själva dattan.
Förlåt, men jag har valt att bejaka min anala sida och står fast vid den.
Men hur lyckas karin selåker skriva den kommentaren då om hon inte har datta? Jag blir förvirrad. Dela med dig av trixet!
Hela tiden.
Ron Obvious: Sån är du.
Hälsporren: Uppkoppling direkt in i själen. Om man får gissa. *gissar*
Josefine: Det ju så att man är direkt stolt.
Skicka en kommentar