À propos mamsen

Dagarna innan skolstart satte mamma en fiol i handen på mig och fick mig att posera framför fotografen, iklädd sjömanskostym. Jag var sju år med snedbenan oklanderligt kammad. Inget konstigt med det, tänker ni, hon ville väl ha en bild på sin guldklimp innan åren satte sina spår i ansikte och själ. Men ändå. Lite konstigt var det, eftersom jag aldrig har spelat fiol. Det var den där enda gången hos fotografen jag höll en fiol under hakan.

Den där bilden stod inte framme för jämnan, utan togs fram med jämna mellanrum genom min uppväxt. Det var en förstoring i påkostad guldram och tjock passepartout. Och jävlar vad jag skämdes.

Det var inte av kärlek som den där bilden sattes på spiselkrans eller chiffonjé. Den togs fram när mamsen tyckte att jag hade misskött mig, slarvat med skolarbetet eller hushållsbestyren. Då var det bara att se till att sköta sig prickfritt så att bilden försvann innan någon i kamratkretsen hann se den. Kalla det utpressning, eller kalla det uppfostran, men det fungerade.