Efter att ha varit på, mer eller mindre, allmän plats tillsammans med lite för många barnfamiljer hade jag tappat tron på mänskligheten. Alltså, de små liven fick löpa helt fritt. Vind för våg. Och jävlar vad de löpte. Och väsnades. Och föräldrarna ba: *whatever*
Men på tunnelbanan fick jag tillbaka tron på mänskligheten. En mamma sa åt sina två kidz att om det inte skärpte sig så skulle de gå av och promenera hem. Och kidzen höll sig på mattan i ungefär en minut innan de började stoja igen. Då tog mamman av dem helt lugnt och ba: Ja, då får vi gå hem. Det är två stationer. Och kidzen ba: Nä, vi vill inte gå. Det är för långt. Och mamman ba: Det skulle ni ha tänkt på lite tidigare.
Och jag ba: Yes!
måndag, juli 13
Uppfostran
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Kunde hon kanske vara intresserad av att tjäna en slant på att alltid sitta på min buss och köra samma grej på kidsen som spottar på golvet och spelar Björn Rosenström högt i mobilen... *undrar*
Riiispect!
Riiispect!
fan va gött. jag gillar mamman.
bra där, med järnhand ska de hållas!
Emma: Jag ska höra mig för, om jag ser henne igen.
orka logga in/fine 2009: Någe.
orka logga in/fine 2009: Någe.
Inte skyldig: Jag också. Och det var inte så att kidzen var helt "bananas", bara lite över gränsen.
Sofia: Som på min tid. Förr i tiden.
Och så fick de gå upp på sina rum efter middagen UTAN någon efterrätt.
Donny: Ja för annars blir de ju fat kidz. Äckligt.
Donny: Det är en rimlig fortsättning på historien.
Skicka en kommentar