En annan uppfostringsmetod som kanske är lite mer tvivelaktig stod farfar för. Jag bodde hos farmor och farfar några veckor varje sommar, vare sig jag ville eller inte.
Jag var en ivrig näspetare, men det skulle tas ur mig av farfar. Om han såg mig med ett finger i näsan band han ihop mina händer bakom ryggen och lät mig gå omkring så en timme eller två, tills det var dags för fika eller mat. Alltså, det här är sant. Det låter helt galet, men det här utspelade sig i en annan tid. Och det var inte fullt så grymt som det verkar, jag slutade peta mig i näsan och farfar gav mig näsdukar i tyg att ha i fickan.
onsdag, juli 15
En förlorad värld
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
du är nog mkt äldre än jag trodde. Själv e man ung. Inga näsdukar.
Det här med tygnäsdukar hängde mest ihop med sommarferierna hos farmor och farfar. Och att jag var en smula lillgammal.
Skicka en kommentar