För hundra år sen i en avlägsen barndom var jag den enda ungen på gatan som inte kunde rövarspråket. Alltså, på riktigt, den enda ungen. Och det var ju kul för resten av ungarna. De vägrade släppa in mig i de invigdas skara. De ba: Hotanon äror soså kokororkokadod. Och jag ba: Vadå koko?
Men det värsta var att inte heller familjen hjälpte mig att lösa koden. De ba: Det där kommer du att komma på själv och då kommer du att känna dig jättestolt över det. Att du lyckades på egen hand, utan hjälp. Och jag ba: *hjälp*
Det här utspelade sig innan nätet/internet och google och allt det där. Så jag gick till den tidens kunskapsbank: bibblan. Och bibliotekarien Karin visade mig. Och jag ba: Totakok Kokarorinon!
Men när jag väl hade lärt mig det där jävla rövspråket, då slutade alla andra. Det var ju liksom ingen idé att snacka kod om alla ändå förstod.
tisdag, juni 16
Boblologog
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Hotanon?
blaskagg: Ja. Vi körde en variant där "h" blev "h+vokal+t" istället för "h+vokal+h". Dessutom tog vi bort "c" i ord med "ck".
Jag fattade aldrig rövarspråket. Har för mig att jag lärde mig mitt namn. Gogganonnonnar?
Bark: Gogunononaror. *hjälper*
jag fattade aldrig det där.
tur det, det låter så dumt.
ochjagba: Ja, i vuxen ålder orkar med snickra ihop en mening, max.
Skicka en kommentar