Alltså, det självförtroende man hade i tjugoårsåldern, vart tog det vägen? Hela ens existens genomsyrades av en känsla av att man ”var något”, att man var en fantastiskt unik individ och så. Ni vet, lite övermänniska. Jag brukade på fullaste allvar avsluta mina jobbsökarbrev med:
PS Jag rockar i sängen. 4 real. DSAlltså jag menade inte allvar som att jag ville ligga, utan ville bara visa att jag hade humor och en skön inställning. Dessutom trodde jag att det skulle gör att jag stod ut ur mängden. På ett bra sätt alltså.
PPS Obs, endast ”hetero”. DS
Gissa vad! Det funkade inte så bra.
8 kommentarer:
Oj oj oj vad jag var bäst när jag var runt 22 år. Sen plötsligt en dag när jag var 26 fick jag någon form av insikt. Då satt jag på golvet i mitt kök och grät en hel dag.
Är det att "bli vuxen", att livslögnerna rämnar?
Sen kan ju jag inte låta bli att undra vilka jobb du sökte med en sådan slutkläm? *höhö*
Bark: Precis så var det för mig också. Förutom tårarna, golvet och köket.
Piakvinnan: Ja, det är en del av processen. Och att förstå hur liten och värdelös man egentligen är.
Piakvinnan: Det var jobb av skiftande karaktär. Jag trodde verkligen att slutklämmen var "ett bra drag".
Haha, ja men du hade kul, det var det viktiga. Och jag känner faktiskt igen mig i det där med självförtroendet.. Var fan tog det vägen liksom?
Haha, ja men du hade kul, det var det viktiga. Och jag känner faktiskt igen mig i det där med självförtroendet.. Var fan tog det vägen liksom?
Ni fick ett sådant jobbsökarbrev till kontoret i dag. Erkänn!
Miss Baglady: Ja, jag hade kul då. Och nu.
Miss Baglady: Ja, jag hade kul då. Och nu.
blaskagg: Nja, inte riktigt så. Men vi fick ett kul och kaxigt mail häromdan som blev en madeleinekaka för mig. Etc etc.
Skicka en kommentar