Vi hade nån grej i skolan, för hundra år sen, där vi skulle ta reda på vad våra namn betydde. Vi skulle skriva fint och rita. Och berätta inför klassen. Ylva ba: Mitt namn betyder varghona. Och hon tyckte att det var tufft, ända tills lunchrasten då hon blev kallad varghoran av hela skolgården. Inte för att man var mobbare, eller så. Det var så det funkade.
Och fröken ba: Jag är besviken på er. Och vi ba: Men vi måste ha hört fel. *hörde rätt* Och fröken ba: Nu får ni be om ursäkt och ångra er. Och vi ba: Men förlåt så mycket då!
tisdag, april 28
Minne
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Du va verkligen mobbare! Säkert en tjock liten mobbare som hade fula jeans... En sån där som var jätteosäker innerst inne...
En "kompis" (ja, det är säkert) hade en tonårsromans med en flicka i ungdomen (läs tonåren). I sin barnsliga förtjusning över att hon hade en kärleksaffär där man fick pussas och vara puttinuttig klämde hon en dag ur sig följande när hon skulle betyga sin stormande kärlek:
"Du är så fin mitt, mitt, mitt....brunöga." (Han har bruna ögon.)
Man ba: Åååkäääääj! (Harald Treutiger.)
Jag har också en kompis (eller hade...) som är väldigt intresserad av djur främst hundar. När vi skulle välja till gymnasiet skulle hon välja djurvanvårdarlinjen för hon ville bli hudpsykopat!
Ja ba: Eh va...?!?
Och kunde inte hålla mig för skratt. *fniss* Hmmmm, inte så snällt kanske.
Vi har inte så mycket kontakt längre...
emster: Jag var ett barn, och de kan ju som bekant vara ganska elaka.
30+: Skrattfest!
Anonym: Men alltså. Djurvänner och hundmänniskor, vad är det för typer?
Petter: jojo, men hur var det med jeansen och så? *undrar*
emster: Jag har för mig att jeansen satt helt ok, men det var inte så att man var något "modelejon".
ja när man ser tillbaka på sin ungdomstid så är det ju inte utan att man skäms lite *ser tillbaka och skäms lite* mvh lil' mob.
lil' mob: Man var ju barn.
Skicka en kommentar