Inför rätta

Chefen ville ”ta ett snack” med mig idag. Han la handen på min axel och höll lite för hårt och lite för länge. Jag blev som alldeles kall när han sa att jag nog visste ”vad det hela handlar om”, och tänkte på allt jag norpat ur förrådet, alla förbjudna program jag har på jobbdattan och de där långluncherna, med eller utan vaktis. Och, of course, att jag skrek på honom inför hela kontoret.

Först tänkte jag börja med att be om ursäkt, liksom hinna först. Men jag hann inte. Som tur var.

Jag har blivit fast anställd. Tydligen har jag ”skött mig”, ”bara tuffat på” och visat mig vara en ”tillgång för organisationen”. Ingångslönen är visserligen ett skämt, men med en fast inkomst kanske jag äntligen kan lösa min bostadssituation.

Och köpa ett och annat ”plagg”.