En gång i tiden sökte jag jobb som säljare. Varför? Men, typ feltänk. Och jag satt där som stans största mismatch på intervjun, kände mig obekväm, insåg att det var ett misstag, att jag omöjligen skulle kunna utföra det där jobbet. Det var svårt att hålla sig för skratt. Liksom säljartyper. *men asså*
De visade runt lite på ”firman” och ba: Här på ”golvet” kör vi jävligt hårt, vi är här för att vinna. Vill du köra hårt? Vill du ge hundratio varje dag. Vill du vinna? Är du en vinnarskalle? Och jag ba: Eeeh... *frågetecken*
Sen visade de en mässingsklocka som satt på väggen under några spotlights. Och de ba: Vi söker vinnare, vi söker riktiga vinnarskallar. Vi söker någon som vill ”ringa i klockan”. Och jag ba: Eeeh... *flackande blick* Och de ba: Vid varje ”sälj” får man ”ringa i klockan” och hela golvet applåderar.
Allt jag ville var att berätta att det där inte var OK. Att det där är sånt som det skojas om. Att det inte går att ta på allvar. Alltså, ”ringa i klockan”. Men de ba: Hur gärna vill du ha det här jobbet, på en skala från ett till fem? Och jag insåg att det var dags att visa framfötterna och entusiasm, så jag ba: Eeeh... Fyra! *lögn*
Och de: Varför bara fyra? Vi vill ha vinnare. Vi vill ha fem! Minst.
fredag, mars 6
För länge sen (dåtid)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Tur att du inte kom på deras power-hour, när alla måste stå och prata i telefon. Det ger liksom extra energi.
jag passerar ett "gäng" såna varje morgon påväg till tunnelbanan, de har rökpaus då. jag har alltid trott att de var mäklare men nu förstår jag. säljare.
säljare...vilken planet kommer de från? *faschinerad*
men hallå, hur kan något bli mer än 5 på en femgradig skala...?!? *hallå*
/Kalle
*ringer i klockan*
...och skriker "BINGO!"
Nä, sånt där går inte att ta på allvar.
Uuuuh. Flashbacks från när jag, desperat efter sommarjobb, sökte ett telefonsäljjobb (hade jobbat med det en kort period tidigare, då jag slutade i ångest efter att ha ringt och käckt frågat efter en avliden person varpå hans fru började storgråta i mitt öra). Jag fick jobbet och gick på första "mötet" för alla nya säljare där det stod nån hetsig ljusblåskjortauppkavladeärmarsnubbe framför en white board och pratade om just vinnarskallar och att tävla, gemensamt höja säljprocenten, bjudas på tårta om man såldemestimånaden etc etc. Ångesten bara växte och när vi skulle gå och titta runt på kontoret så la jag ner min pappersbunt med infomaterial och bara gick därifrån, lite obemärkt. Klev ut över stora gräsmattor med ryggen rak, vände mig inte om och kände mig som indianen i slutet av Gökboet. Sen började jag jobba som tidningsbud i stället. Bästa beslutet ever.
Milky: *bloggar stående*
inte nu kanske sen: Mäklare är ju också lite "speciella".
Kalle: *hallå*
Piakvinnan: Nej, verkligen inte. Och de förstår liksom inte att det där saker man skrattar åt i "riktiga världen".
anna: Juicy fruit.
Juicy fruit?
haha, du sökte jobb på kirby!
hohohoho..
eller?
anna: Alla har sin egen Gökboet.
.perpotator: Ingen nämnd, ingen glömd.
Skicka en kommentar