Nån gång för tusen år sen blev jag ivägskickad till konsum för att köpa pumpernickel till snittarna. Det skulle komma över ”lite bekanta” och mamma gav mig portmonnän. Jag hade inte en susning om vad pumpernickel var för slags limpa så jag stod där i bröddisken och läste på förpackningarna, när det kom fram en surgubbe och sa åt mig att ”jag fick lov att ta den limpa jag hade känt på”. Det var lite oklart varför, eftersom alla limpor var plastförpackade. Surgubben jobbade inte i butiken, men jag lydde ändå, och kom hem med en Skogaholmslimpa till mammas snittar. Hon suckade och skickade iväg mig till konsum igen.
Och hörni, det här inlägget arkiveras som ”finurligt barndomsminne”.
måndag, februari 23
À propos surgubbe
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
pumpelnickel är på så många sätt Djävulens Påfund. din barndomssjäl uppfattande säkert detta på något undermedvetet plan och räddade dig.
in cell: Pumpernickel är väl gott? Mest för vuxna, men gott. Eller?
Pumpernickel är väl små, runda, relativt hårda, mörkbruna och lite syrliga. Eller? Äter folk fortfarande sånt? Det var många år sedan jag hörde någon nämna det.
Lisbeth: Brödet "pumpernickel" förekommer i lite olika varianter. Jag har för mig att jag åt det häromsistens, på någon slags tillställning med snittar.
Skicka en kommentar