Jag räddar dig, Stefan!

Jag slängde en bunt teckningar som jag gjort med min yngre bror Stefan i en avlägsen, men ändå närvarande barndom. Vi ritade monster tillsammans. Eller, han satt mest och tittade på det jag gjorde och försökte sedan rita av och härma.

Efter ett tag brukade han tröttna och satt bara och tittade på, bad mig berätta om monstret. Och jag berättade, gjorde långa utläggningar om storlek och utseende. Hittade på var de levde och vad de åt. De åt alltid småpojkar. Och Stefan stelnade till när jag sa det. Varje gång. Han blev rädd på riktigt, och försökte lugna sig själv genom att berätta hur han skulle komma undan. Med ett gevär. Med en helikopter. Han försökte med allt som hans fantasi kunde uppbringa.

Men jag var obeveklig och sa att det inte gick. Den pojke som monstret hade fått syn på var dödens lammunge, helt chanslös.

Bekännelse: Jag njöt av att hålla Stefan fången i mina berättelsers garn. När jag såg att tårarna var på väg, kom jag själv in i fantasin och räddade honom i sista sekunden, för det var ju jag som var storebrorsan. Jag njöt av att härska över honom. Jag var draken och riddaren i samma person.

Men det var bara i fantasin jag kunde rädda honom. I verkligheten, i livet räckte jag inte till. Jag svek.

Förlåt mig, Stefan. I drömmen räddar jag dig. Dyker i från bryggan och drar upp dig ur vattnet, för det är ju jag som är storebrorsan.