Fredagen den trettonde

Chefen sa något putslustigt om att vi skulle ta det lilla lugna och hoppas på att inget hände på otursdagen. Jag tänkte mig inte för och svarade att det kunde knappast bli värre, vi var ju redan här.

[lång tystnad]

Han tittade på mig och sa något om att man skulle vara tacksam för fast anställning när det regnade lågkonjunktur och varslen stod som spön i backen. Och jag försökte komma på en replik som kunde rädda mig, men misslyckades. Så jag satt istället tyst och skämdes.

*bloggar*