En kopp kaffe

Det är en prao på fiket. Alltså en riktig prao, inte bara ”en prao”. Men typ sexton, med finnar och flackande blick. Alltså, tonåren... Då ba: Jag är vuxen. Nu ba: Nä, det var jag inte. *insiktsfull*

Anyhoo.

Praon glömde att byta kaffe mellan två expresso, så jag ba: Ojoj, nu blev det allt lite fel. Och han blev tomatröd i ansiktet och skämdes så mycket att han började stamma. Och den riktiga kafébetjänten skulle skoja till det och slog praon sådär i bakhuvudet som killar gör. Men det blev fel och han slog alldeles för hårt så att praons glasögon åkte av. Och eftersom allt blev så fel kunde inte kafébetjänten be om ursäkt. Ni vet, killars ”stolthet” när tjejer är i närheten. *men asså*

Jag fick en ny kaffe och det kändes lite obekvämt så jag skulle säga några uppmuntrande ord till praon om att det ordnar sig och allt blir bättre med åren. Berätta något pinsamt minne från min egen tonårstid. *empatisk*

Men han blev bara besvärad av att en vuxen kvinna talade till honom och kunde inte höja blicken. Alltså han kollade inte ens urringningen, han kollade rakt ned. På golvet.

Sammanfattning: Ja ojojoj. Är det här mitt riktiga liv eller en tevesketch??? *tre frågetecken*