Minne jag hade glömt, men kom ihåg igen

Inte för att man är någon riktig pysslare, men lite har man ju gjort i sina dar. Jag skulle hjälpa en donna/dam att "vika tusen tranor för freden". Hon bodde på Söder i en sjuhelvetes stor lya, om jag inte tar helt fel på person. Det här var för ett bra tag sen, när hela den här vikgrejen var som mest poppis och var och varannan sedel ute i svängen var vikt som en skjorta, båt eller dylikt.

Menhursomhelst. Om man blev klar med sina ”tusen tranor för freden” skulle krig och elände ta slut. Så det är klart att man hur gärna som helst ville göra en insats för världen/planeten och "vika tusen tranor för freden". Dårå.

Så jag ba: visa mig! Och hon ba: jag ska visa dig. *visade*

Och sen var det färdigt. Inte tranorna. Om man säger. Hehe. *hehe*

Närå. Freden är viktig och inget att skoja bort, men ibland bara måste man. *måste*