Men du lyssnar ju inte!

Något har ändrat sig. Jag har känt det i några dagar nu. Optimus Prime har tröttnat på mig. Lågan har svalnat, passionens brunn har sinat etc etc. Hon drar sig undan mina smekningar, verkar reta sig på allt jag säger och vad jag än gör, så blir det bara fel i hennes ögon. Vi kan inte längre ”bara vara”. Kanske kommer jag snart att blogga om spruckna drömmar och brustna hjärtan. Jag väntar på hennes replik: jag har tänkt ... på oss ... det är inte jag, det är du ... jag känner inte något längre ... etc etc.

Men så, plötsligt, förstår jag vad som är på gång när hon frågar om jag märkt av hennes pms. Och det har jag ju. Verkligen. Men jag tänker på husfriden, ljuger och säger att det inte är så farligt. Och det är det faktiskt inte, om man jämför med vad jag trodde det var.

Skön. T. *solutesolinnesolihjärtasolisinne*