Och jag ba: love hurts. Med Nazareth.

Det smärtar att få sitt hjärta krossat. Man tappar aptiten, gråter på offentliga platser, tycker att humor är löjligt, och är allmänt tråkig. Etc etc.

Men det finns också en ”ljuv” sida av hjärtats smärta. Det finns guldkorn att vaska fram i den där sörjan som ens liv förvandlas till när man förnekats den kärlek man trodde sig äga. Det kan vara svårt att våga ta vara på de där glimrande små guldkornen i sanden och leran. Det är inte ens säkert att man ser dem när man står där ensam i världen och känner hur man sakta går sönder. För det gör verkligen ont.

Men det gäller att våga lyfta fram det ljuva i det bitterljuva, vaska fram guldet och bara låta det bittra ligga som en ton i bakgrunden. En ton som liksom ger det hela en djupare klangbild.

Ta vara på det där bakgrundsackordet och sätt dig själv på piedestal! Gråt framför spegeln. Njut av att se dina egna tårar. Det gäller att våga vara världens mitt, det centrum som allt annat rör sig kring. Och våga tro poplåtar är skrivna för dig, just dig. Det är dina känslor det handlar om, du står i centrum.

Jag gillar det där med musiken så mycket att det hänt att jag låtsats vara dumpad, trots att jag är hyfsat lycklig och störtkär. Det har hänt, och händer då och då att jag sätter på någon riktig hjärteknipare, som it must have been love på repeat och försöker få det att handla om mig. Kanske till och med gråta lite i soffkuddarna. Ibland funkar det. Om jag är tillräckligt trött. Oftast inte.

Men det är ändå skönt/bitterljuvt att tycka sådär riktigt synd om sig själv. Visst? Ja?