Min första gran (2008)

Granen är klädd, knäcken står och svalnar. Vi öppnar julklapparna redan ikväll, det har Optimus Prime bestämt. Åååh, tack. Precis vad jag önskade mig.

Närå. Men granen är klädd. Annat var det på min tid. *minns*

Då kläddes granen av far på natten mot julaftons morgon. Han klädde den alltid själv och tillät ingen annan att vara med. Vår gran hade levande ljus, för så hade det alltid varit och skulle alltid vara. Och far litade inte på någon annan än sig själv när det gällde att placera ut dem.

Tidigt på julaftons morgon tände far ljusen och blåste tapto i jultrumpeten. Vi kom dundrande ned för trapporna för att beskåda skönheten innan den började brinna. För den brann alltid. Det var så det skulle vara. Far släckte med brandsprutan, och sa samma sak varje år: Nu blir det inte mer än så. Sic transit gloria mundo. Och vad betyder det? Och vi svarade: Så förgår världens härlighet. Och han klappade oss på huvudet och sa samma sak varje år. Just så.

Och då var tonen liksom satt för resten av dagen.