Bostadsförmedlingen, var god dröj ...

När mamma bytte lås på ytterdörren utan att ge mig nyckel insåg jag att hon menade allvar. Mina få ägodelar var utställda på trottoaren och efter ett visst tjatande slängde hon ut lite husgeråd och sängkläder genom fönstret. Jag var alltså redo att bli vuxen och sätta eget bo. Men det var svårare än jag först trott.

Det rådde bostadsbrist i staden och fanns inte ens en rivningskåk att ockupera, som man så gärna vill ”i den åldern”. Mörkret föll och det var bara att lösa situationen på bästa sätt efter de förutsättningar som fanns. Jag flyttade in i en sko tillsammans med några vänner/kompisar. Nu kanske ni tror att jag hittar på, eller att det här med dojan är en metafor för något, men så är det inte. Det är dagens sanning. Vi bodde tillsammans i en sko.