tisdag, oktober 23

Allt som jag känner

Jag vet inte om det var så klockrent med Tommy Nilsson och Pernilla Wahlgren i huvudrollerna i Sound of Music. Det borde ha varit Tommy och Tone. Med Allt som jag känner som extranummer.

Oooohhh...
Huh..

Tommy Nilsson:

Allt de du söker kan någon ge dig ett svar,
allt de du önskar finns här om du stannar kvar.

Tone Norum:

Jag vill att du ska känna varje del av mig,
jag ger allt jag har.
Jag känner än hur rädslan att förlora dig,
men om du stannar kvar...

Båda:

Allt som jag känner, och allt jag förstår,
vindarna vänder, drömmen består.
Vi håller varandra när stormarna yr,
finns här intill dej när morgonen gryr.

Tone Norum:

Jag tar dina händer,
önskar att du ska förstå allt som jag känner,
det finns en tid för oss två.

Tommy Nilsson:

Jag vill att du ska känna varje del av mig,
jag ger allt jag har.
Och jag känner ännu rädslan att förlora dig,
men om du stannar kvar...

Båda:

Allt som jag känner och allt jag förstår
Vindarna vänder, drömmen består.
Vi håller varandra när stormarna yr,
finns här intill dej när morgonen gryr.

Tone Norum:

där drömmar blir till verklighet,
där väntar jag på dig.

Båda:

Allt som jag känner och allt jag förstår
Vindarna vänder, drömmen består.
Vi håller varandra när stormarna yr,
finns här intill dej när morgonen gryr.

Allt som jag känner och allt jag förstår
Vindarna vänder, drömmen består.
Vi håller varandra när stormarna yr,
finns här intill dej när morgonen gryr.

Vilken låt! Vilken sånginsats! Vilken personkemi!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag stod just mitt i livet,
Visste inte vilken väg jag skulle gå.
Jag hade trott på allt som stod skrivet,
Tills den dagen då jag började förstå.

Jag har rusat blint på vägen,
Och inte sett mig om åt nåt annat håll.
Och aldrig nånsin saktat in på stegen,
Trott jag hade insett livets innehåll.

Så stod du framför mig,
Jag ville fånga dig
Och hålla kvar dig i min famn.
Nånstans var du på väg
Och jag hann i fatt dina steg.

Som stormen river öppet hav, så möts vi här i natt.
Två vilsna skepp på väg i kvav, söker morgonen få fatt.
Där vi når vårt mål till slut, och jag vilar i din famn,
när vinden ebbat ut.

Som solen smeker stranden,
Som gryningsljuset värmer ömt din kind,
Så rör du mig så lätt med handen
Och du famnar mig som havets milda vind.

Jag har rusat blint på vägen och inte sett mig om åt något annat håll
Och aldrig nånsin saktat in på stegen,
Trott jag hade insett livets innehåll.
Närma mig om igen, ända tills morgonen ger oss mod att somna in.
Finns inga tvivel kvar, inga frågor som kräver svar.

Lena på ekonomin sa...

Precis!