Lönehelg

Nu kör vi!

Ikväll: finvin, finmat, och lite gotte
Imorgon: shop tills jag drop

Tips och tricks

Genväg till ligga: saliv/spott på penis. På riktigt! Man slipper förspelet! Om man säger. Obs! Glöm inte att ta av eller vika undan ”trosan”.

Närå. Jag gillar förspel/mys och hela den biten. Men ibland måste det gå fort och kvick och då kan det här tipset och tricket komma väl till pass. Från noll till hundra på tre sekunder. Dårå.

Elektrosmog (rubrik)

En kvinna besökte kontoret och klagade på elektrosmogen. Och jag ba: Elektrosmog? Och hon ba: Ja. Känner du inte det? Hela rummet är förorenat av elektriska vibrationer. Elström som inte fått utlopp för sin kraft. Och jag ba: Menhursomhelst.

Alltså i övrigt var hon helt normal. Men ”elektrosmog”, herregud. *herregud*

En kopp kaffe

Det är en prao på fiket. Alltså en riktig prao, inte bara ”en prao”. Men typ sexton, med finnar och flackande blick. Alltså, tonåren... Då ba: Jag är vuxen. Nu ba: Nä, det var jag inte. *insiktsfull*

Anyhoo.

Praon glömde att byta kaffe mellan två expresso, så jag ba: Ojoj, nu blev det allt lite fel. Och han blev tomatröd i ansiktet och skämdes så mycket att han började stamma. Och den riktiga kafébetjänten skulle skoja till det och slog praon sådär i bakhuvudet som killar gör. Men det blev fel och han slog alldeles för hårt så att praons glasögon åkte av. Och eftersom allt blev så fel kunde inte kafébetjänten be om ursäkt. Ni vet, killars ”stolthet” när tjejer är i närheten. *men asså*

Jag fick en ny kaffe och det kändes lite obekvämt så jag skulle säga några uppmuntrande ord till praon om att det ordnar sig och allt blir bättre med åren. Berätta något pinsamt minne från min egen tonårstid. *empatisk*

Men han blev bara besvärad av att en vuxen kvinna talade till honom och kunde inte höja blicken. Alltså han kollade inte ens urringningen, han kollade rakt ned. På golvet.

Sammanfattning: Ja ojojoj. Är det här mitt riktiga liv eller en tevesketch??? *tre frågetecken*

Och en pyramidkuliss

Man viker en kamel/dromedar

À propos den lille storvisiren

I Sverige är inte Iznogoud ”allmängods” på samma sätt som Tintin eller Asterix. Men annat är det ”på kontinenten”!

Jag blev påmind om Iznogoud häromsistens i Frankrike när en franskman skulle göra sig lustig över en kort kollega med skägg. Franskmannen ba: He is no good. Jag trodde att han varnade mig för en ”skojare” och ba: Oh, dear. Och franskmannen ba: Nonono, he is no good. Och jag ba: Yes yes, no good. Och franskmannen ba: No, he looks like Iznogoud. Och jag ba: Iznogoud le petit grand vizir?

Och franskmannen ba: Mais oui.

Ordvits

Iznogouds medhjälpare Brah At Hamed spelar kort med kalifen.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Brah At Hamed och kalifen

Mer serieminnen

Iznogoud, den lille storvisiren som alltid var arg och ville bli kalif istället för kalifen. Vem var det som läste de där albumen, egentligen? Jag känner inte till någon. Förutom jag själv, alltså.

Det är ju ingen obskyr independentserie. Den gavs ut i Sverige av Hemmets Journal och manus skrevs av René Goscinny. Ni vet, mer känd för Asterix och Lucky Luke.

Men det verkar som att jag är den ende som minns och orkar bry mig.

Lillgammal? Jajjemen!

Kommer ni ihåg när Kalle Anka var kompositör och tjänade storkovan på sin succé ”Den snyftande sjömannen”? Ja? Och ni ba: Såklart! Det är ju en klassiker/bästis.

När jag var liten försökte jag få mamma att sjunga den men hon förklarade att låten/melodin inte fanns på riktigt. Hon kunde inte ens recitera texten, förutom det som stod i pratbubblorna. Jag bad henne köpa den på skiva. Lönlöst.

För mig var det helt obegripligt att det gick att skriva om en låt/melodi som inte fanns.

Menhursomhelst. Gullig unge jag var, va?

Jobbigast

Jag busar med Optimus Prime. Hon ringer och ba: Hej, det är jag. Och jag ba: Vem? Och hon ba: *lägger på*

Det var ju bara på skoj!

Jobbigare

Det värsta var ju när man var liten och ringde hem till nån kompis och hans storebrorsa svarade typ: "polisen" eller "kungliga slottet". Och man visste att det bara var storebrorsan och ba: Är Krille hemma? Och storebrorsan ba: Nä, nu har du nog ringt fel, du har kommit till polisen/kungliga slottet. Och man ba: Jag hör ju att det är du. Och han ba: Det här är polisen/kungliga slottet.

Det gick ju inte att läxa upp honom heller eftersom man befann sig i ett kroppsligt underläge. Om man kaxade blev det blåtutte.

Enda sättet att få prata med sin kompis var att låtsas bli lurad och ba: Ojojoj, då har jag ringt fel. Ursäkta, ursäkta. Och storebrorsan ba: Höhöhö, där åkte du på en riktig blåsning.

Jobbigt (barndom)

När man ringde hem till någon kompis och kompisens föräldrar svarade och ville prata lite först. Bara kallprata. Liksom behandla en som om man vore vuxen. Och man svarade ja/nej på frågorna och hoppades på att den vuxne skulle tröttna/sluta.

Poezi

Tjeeeniz alla kidz! För att förbereda er på vuxenlivet har jag skrivit en dikt. Jag kallar den ”lökens längtan”.

jag vill växa
vill knoppas
vill blomma
vill synas
vill ses

lök, du ska bli pytt

À propos surgubbe

Nån gång för tusen år sen blev jag ivägskickad till konsum för att köpa pumpernickel till snittarna. Det skulle komma över ”lite bekanta” och mamma gav mig portmonnän. Jag hade inte en susning om vad pumpernickel var för slags limpa så jag stod där i bröddisken och läste på förpackningarna, när det kom fram en surgubbe och sa åt mig att ”jag fick lov att ta den limpa jag hade känt på”. Det var lite oklart varför, eftersom alla limpor var plastförpackade. Surgubben jobbade inte i butiken, men jag lydde ändå, och kom hem med en Skogaholmslimpa till mammas snittar. Hon suckade och skickade iväg mig till konsum igen.

Och hörni, det här inlägget arkiveras som ”finurligt barndomsminne”.