Gerom varom tål!

När man ville få tyst på de kringvandrande musikanter som förr om åren spelade på innergårdarna var det bara att hålla en tvåöring med tången över gasspisen tills myntet var glödgat. När det sedan kastades ut och musikanten girigt plockade upp det brände han fingertopparna helt fördärvade. Sen var det inte så lätt att hantera klaveret!

De skrek och väsnades en hel del innan de lommade ut från gården med myntavtrycket inbränt mellan tummen och pekfingret. Men det var det värt. De kom sällan tillbaka.

Kamratfostran

Det var inte bara magistern som utövade förtryck. Hela skoltiden genomsyrades av pennalism och förnedring.

Förutom den vanliga skolmobbingen förekom även ”kycklingen” så gott som varje dag. På lunchrasten blev någon utvald. Det är än idag oklart hur denna valprocess gick till men på något sätt drogs mobben ihop och riktade sin attack mot någon på skolgården. Det gick inte att undvika. Alla mot en. Hade man väl blivit utvald till kyckling var det lönlöst att kämpa. Inte ens de äldsta och starkaste på skolan kunde stå över.

På den utvalde fästes en snara runt halsen och den andra repändan runt foten som drogs upp mot ryggen. Sedan fick kycklingen hoppa runt på ett ben för att försöka undvika mobbens slag och sparkar. Det var viktigt att slå ordentligt, men inte för hårt. Då tog jakten slut för fort. Kycklingen skulle tröttas ut tills han inte längre orkade hålla upp benet och därmed ströp sig själv av utmattning.

Men det gällde också som kyckling att hålla ut så länge som möjligt. Annars valdes man av mobben även följande dag.

Pedagogik

I en avlägsen dåtid var jag skolkamrat med två killar som kallades ”kusinerna”, trots att de var bröder. Eller åtminstone halvbröder. De var snälla men hade verkligen inte alla läsk i backen. Så här i efterhand tror jag att det på något sätt kan hänga ihop med deras smeknamn.

Jag och den äldre ”kusinen” gick i samma klass och varje morgon utspelade sig samma tragedi. Magistern frågade ”kusinen” om han hade läst läxan. Alltid samma sak. Han bara nickade till svar och log blygt. Sedan frågade magistern om han hade förstått läxan. Då skakade ”kusinen” på huvudet utan att le. Och varje morgon skickade magistern ut honom i korridoren för att ensam läsa läxan tills han förstod den.

Och varje dag satt han där ensam och läste. Han följde orden med fingret och rörde läpparna tyst. Men jag tror att han aldrig någonsin förstod.

Han var lite lik Gomer Pyle i Full Metal Jacket. Men han sköt inte magistern när skolåren var slut.

Go west

Jag var över en sväng i Norge, bara för att kolla läget lite sådär i största allmänhet. Ni vet, ta en åktur och se sig omkring. Hela världen log och jag var på ett jäkla kanonhumör. Det låter ju så kul när de pratar, dårå.

På något sätt hamnade jag i seng med en jente. Detaljerna är lite oklara, men jag minns att hon gnolade på en svängig bit som jag trodde handlade om att jag skulle få ”sockertöj” och ”sova på hennes stora, stora mage”. Det var förmodligen ett missförstånd för något godis såg jag inte röken av och det var verkligen inget speciellt med hennes buk. Hennes trosor däremot var något extra. Bländande vita och med den där doften av att ha torkat utomhus på en tvättlina vid fjordstranden.

Rapport från tipstolvan

Fråga sju av tolv innebär att halva loppet är kört. Det är hemförsbacke, med andra ord.

Men hörni, vi håller på att ”drunkna” i svar här på kontoret. Ett bidrag per hushåll är det som gäller. Allt annat kommer att leda till diskvalificering.

Tipstolvan #7

Vilka kommer först till Arlanda?

1. Bögarna
x. Singeltjejerna
2. Sambos på försök

Slutet gott etc

Det ordnar sig! Frälsaren/Jesus återuppstår och lever för evigt.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Jesus och var tagen från en barnbok.

Jackpot!

Alltså, hela den här grejen med att dö på korset för våra synders skull var väl gullig/uppoffrande. Men han kände ju till dealen, visste ju vad han skulle få. Att bli en made-guy i ”treenigheten”. Att dela hela världsalltet, makten och härligheten med två andra. Då skulle jag också kunna tänka mig att ta en hel del skit. Att lida pin och bli fin etc etc.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Baby-Jesus.

Stjärt-torsdag

Kära dagbok, vad är humor? Jag blir alltmer osäker.

Visst nappar det!

Jag brukar inte oroa mig i onödan. Det löser sig ju oftast, har det visat sig. Dårå.

Jag höll i yngre dar på att experimentera med olika frisyrer för att se vad som gick hem hos vilka donnor. Ni vet, olika kategorier kvinnor dras till olika kategorier hår. Långt, kort, kammat och okammat. Lockigt och rakt. Etc etc.

Jag förde bok över min undersökning. För att lära mig. Komma närmre visdomen, någon slags insikt. Och den enda frisyr som inte gav napp var det ondulerade håret. Alltså, jag tyckte att det såg helt OK ut. Men det var som förgjort att få hugg, hur jag än svansade och ”körde mitt race”. Jag började nästan tvivla på mig själv. Ända tills jag kastade ut kroken bland de lite äldre damerna. Jäklar vad det nappade där! De var inte granna att se på, men de kom i stim. Svältfödda, om man säger.

Så det löste ju sig till slut. Men det är inget som rekommenderas.

Livskris

Jag slog i botten och trodde mig vara redo att skjuta ifrån med fötterna och stiga upp mot ytan. Men jag fick inget fäste. Allt jag kände var dyn som sög mig ned. Inte ens botten var vad jag hade trott den vara. Jag sjönk vidare ned genom dyn. Nedåt mot ett mörker jag inte tidigare ens kunnat föreställa mig.

Singellivet suger hästballe

Den där upplevelsen ”utöver det vanliga” som daten utlovade i fredags visade sig vara Sound of Music på Göta Lejon. Som jag redan lidit mig igenom med jobbet. Inte en gång till! No way!

Jag borde ha fattat tidigare men jag fick bara adressen. ”Vi ses på Götgatan 55!” Hade jag bara vetat skulle jag aldrig tackat ja. Men innan jag visste ordet av stod jag med honom i foajén. Han hade en Loranga i handen och mitt liv kändes så jävla misslyckat.

När jag försökte få någon slags förklaring hur han tänkt, vad som fått honom att välja fredagskvällens underhållning, visade det sig att han hade en grej för Pernilla Wahlgren. Eller Nilla som han kallar henne. Det var tydligen dessutom sista föreställningen innan landsortsturnén, och det ville han inte missa.

Jag fejkade mensvärk och dumpade honom. Nu ligger han definitivt som svara inte i telefonen. Herregud, han hade chinos! Khakifärgade chinos. På allvar.

Singellivet fortsätter att suga. Eller?

Eftersom jag glömde att lägga in förra veckans date som svara inte i telefonen lyckades han få tag på mig, och dessutom lura med mig på en upplevelse ”utöver det vanliga” ikväll. Han påminde lite om en ledsen hundvalp och då kan det vara svårt att tacka nej. Han liksom gyndde och jag kunde nästan se svansen vifta. Dessutom har jag inget bättre för mig och jag har ingen lust att sitta hemma en fredagskväll.

Hur illa kan det bli?

Nostalgi

Håll fast i allt det som en gång var ljuvt. Låt det inte rinna mellan fingrarna och ned i den torra sanden. Spotta i näven och håll hårt, hårt, hårt. Och om det en gång har runnit ut: återskapa! Skriv ned några stödord och dra upp riktlinjer att arbeta utifrån. Själv brukar jag ringa ihop ett gäng grabbar och placera oss i omklädningsrummet och låta den där speciella stämningen infinna sig. Det blir aldrig som det en gång var. Men det är nära nog.

Texas Girls

Jag tror inte de var från staterna på riktigt. Men det såg ut, och kändes, som att de var det. Om man säger.

Affärsresa, kanske Estland

Chefen har varit i Baltikum med några höjdare från Disneykoncernen. Han har en hel del att berätta. Det är dock lite oroväckande att han faktiskt inte vet i vilken av baltstaterna han har varit, med tanke på att det förmodligen är där som det mesta av animationsarbetet kommer att utföras. Varje gång någon närmar sig en fråga som kan röra geografi, leder chefen in samtalet på en helt annan stig.

Desto mer positivt inställd är han till att berätta om kvällsaktiviteterna. Trots att han kliar sig lite oroväckande ofta i skrevet är det dock inte de galanta damerna som har satt djupast avtryck. Han berättar hellre om besöket på skjutbanan och hur de fick prova diverse militära vapen. Det ena tyngre än det andra. Han ställer sig bredbent och låtsas skjuta från höften med en kulspruta och skriker sådär som barn gör när de leker krig: Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta-ta! Saliven sprutar.

Det finns bara två av oss (vi)

Hon: Min kille hade cancer. Han tappade allt hår, alla sina vackra lockar.
Han: Men jag är ju din kille!
Hon: Min förra kille, alltså.

Den mörka kontinenten (Afrika)

Gårdagens inlägg på temat ”postkoloniala studier” orsakade såpass mycket rabalder och uppståndelse att kontorets mailserver kraschade. Hon i receptionen är lagom road av att ta hand om alla samtal/besökare. Just idag är det skönt att chefen är på affärsresa någonstans i Baltikum. Och, ja, bilden är hämtad från Frans Petersons bok Ditt och Datt på äventyr, utgiven av Tidens Förlag 1947.

”I mörkaste Afrika, i kanten av den vilda urskogen, bodde negertvillingarna Ditt och Datt. De var lika som två svarta vinbär fastän Ditt var flicka och Datt var pojke. De fick inte lov att gå ensamma i skogen för sin mamma och pappa, men så en dag lockades de i alla fall dit av en apunge, som behövde hjälp. Och när de kommit in i urskogen fick de uppleva de förunderligaste ting och de fick skåda de underbaraste blommor och träd och de egendomligaste varelser.”

Det är en jäkla story. De går vilse i djungeln och blir nästan filmstjärnor, nästan uppätna av kannibaler innan de hittar hem. Men det viktigaste av allt är kanske att de på något sätt hittar sig själva.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden var dessutom inte helt politiskt korrekt. Ni vet, bilden av den andre och så. Stereotyper och nidbilder av Afrika.

Postkoloniala studier

Jag säger inte att det var bättre förr. Men visst var det lite annorlunda.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden var tagen från barnboken Ditt och Datt på äventyr. På bilden sitter de i ett träd och äter banan tillsammans med en apa.

Dessutom

Han drack Fanta och gjorde en grej av att Loranga egentligen är en bättre apelsinläsk. Eftersom jag bara ville bort svepte jag, mer eller mindre, mina två öl. Varpå han såg på mig med skrämda hundögon och redogjorde för sin princip att aldrig hoppa i säng berusad. Eftersom ”det tar udden av upplevelsen”.

Jag frågade om han skulle hoppa i säng med en berusad kvinna, eller om det också var mot hans principer. Hans hundögon fick den där kåta/dumma glansen och han svarade ”ja, tack”. Ja, tack?

Då redogjorde jag för min princip att aldrig hoppa i säng med honom eftersom han skulle ta udden av upplevelsen. Inte helt klockrent, jag vet. Men budskapet gick fram.

Singellivet suger

Ni vet hur det kan bli när man tackar ja till en date med en kollega till någon i vänkretsen. Misslyckat. Han såg visserligen helt OK ut och var till en början lite gulligt bortkommen, men snart bara bortkommen. Och jag tröttnade ganska fort på hans hundögon.

Han skulle ta med mig till en "spännande restaurang" efter jobbet. Det visade sig vara en hyfsat ordinär indier och min date varnade mig för att en del rätter på menyn kan vara ”lite väl starka”. Tack för omtanken.

Tipstolvan #6

Man ska inte köpa fulsprit i hamnen eftersom man kan bli:

1. Blind
x. Full
2. Sjanghajad