Les femmes

Det har ju hänt att man blivit kallad mansgris och så vidare en hel del gånger. Både på jobbet och privat. På stan brukar det vara unga tjejer med en sjutusans glöd som biter ifrån och säger att jag har en skev kvinnobild. Att jag ser ned på kvinnan etc. Men ingenting kunde vara mera fel. Jag gillar ju kvinnor/tjejer. Jag har ju vid flera tillfällen t.o.m. fått feminister i bingen. Och vi har haft det skönt bägge två, om man säger. Det borde väl säga något om både mig och kvinnan/tjejen. Feminist eller inte, det har aldrig varit någon som behövt anmärka på ”åkturen”.

Det går bra nu

Gårdagens möte genomfördes utan några större missöden. Vi drog upp lite riktlinjer, skissade på olika grepp och dylikt. Jag var riktigt taggad och skärpt. Väl förberedd och påläst, men överraskades ändå. Sveriges största kulturpersonlighet har en hel del strängar på sin lyra. Författare, krönikör, estradör etc. Fler stängar än jag först trodde. Lyran är mer som en harpa.

Han verkar lita på mitt omdöme, se mig som klippan man håller sig i när allt liksom stormar. Det var mig han lite undrande såg på när chefen, mycket nöjd med mötet, föreslog att vi skulle avsluta dagen med ”raketen”. Hjärtligt, men inte så stilrent.

Vi gjorde det inte. Avslutade med "raketen", alltså.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde missiler i varierande storlek.

Idag smäller det

Det har varit en hel del att stå i inför det inledande mötet med den person som jag utan att skämmas kan kalla Sveriges största kulturpersonlighet. Kaffe ska kokas och mazariner införskaffas.

Jag är inte så lite nervös. Chefen insisterar på att få vara med på mötet. Han vill gärna vara närvarande, som han uttrycker det. Och då kan det ju gå lite hur som helst. Hur fel som helst. Och dagsläget är ingenting spikat. Allt ligger löst. Den enda fasta punkt jag har att jobba med är att inga namn får nämnas. Inte i detta skede. Men sen, då jävlar ska det basuneras ut med pukor och trumpet.

Det där inuti (själen)

Det här med sjöjungfrur i huvudet kan nog hänga ihop med den där semesterresan till Danmark med päronen. Bada i Skagen. Långa sandstränder, lättklädda kvinnor som man inte får vila ögonen på. Bara snegla, låtsas se ut över havet och begrunda det sublima. Utan att lura någon.

Och sedan, några dagar senare i Köpenhamn, den förlösande blicken. Den tillåtna blicken. Ni vet, stå och titta på den lille havsfru, se det förbjudna, och känna hur ”något” växer. De där bronsbrösten lockade fram ett bultande tonårsstånd i brallan. Ett sånt där riktigt ståfräs som kan få gylfknapparna att flyga som hagelskott. Och det gick ju inte över. Jag fick bära jackan i händerna framför mig. Herregud! Jag tror att det höll i sig till natten. Vilka drömmar! Morgonen efter gick det att ställa lakanen mot väggen, om man säger. Tur att det var sista natten på hotellet.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde "Den lille havsfru" (skulptur).

Helgens segling

Kommer ni ihåg filmen Splash med hon Darryl Hannah? Jag minns den inte så tydligt. Inte handlingen. Men det finns ju vissa schyssta bildminnen därifrån. Bildminnen som jag plockar fram ibland när verkligheten liksom inte duger, om man säger. Det blev ju en hel del damrelaterade aktiviteter nära vattnet i helgen. Och det var skönt och så, det är ju det. Men lite då och då rotade jag fram de där bildminnena och då blev allt så mycket bättre. Världsklass! För alla inblandade.

Det skulle vara kul att få till det med en riktig sjöjungfru någon gång. Overkligt, säger ni. Kanske, svarar jag då. Overkligt, men inte omöjligt.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Darryl Hannah som sjöjungfru.

Skepp ohoj!

Kalaskillarna ringde. Kompisar från förr. Knut och Alf. Det är dags för säsongens förmodligen sista segeltur. Ut i skärgården, havets våg, ni vet. Lite rajtan-tajtan i viken, och så vidare. Grilla. Kanske bastu. Allt vi behöver nu är några ruffhäxor. Någon som anmäler sig som frivillig?

Finnes: Tre glada gossar och en fräsch båt.
Sökes: Damsällskap för en helg.
Medtages: Oömma kläder och ett glatt humör.

Jag sticker iväg nu och bunkrar lite grann. Ni kan ju anmäla intresse vetja! Först till kvarn gäller.

Ljuset i tunneln

Jag gjorde det bästa av gårdagens något jobbiga situation. Vände allt till min fördel. Tog tjuren vid hornen och googlade fram lite schyssta Anal Bleach-produkter för hemmabruk till chefen och mailade länkarna. Han kom förbi mig imorse med en kopp kaffe i handen och tackade så mycket för hjälpen och poängterade minst två gånger att det här var något som inte behövde komma ut. Ett förtroende, kallade han det.

Jag ser det mer som något att använda i den kommande löneförhandlingen.

Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde Anal Bleach-produkter för hemmabruk.

Visioner

Det var hyfsat jobbigt idag. Chefen är ju tillbaka från semestern och han ville prata med mig i förtroende. Han sa att jag var en sån som har koll, en tjej med känsla, och det var ju smickrande att någon ser mig för de goda egenskaper som jag har. Trodde jag. Men det var något helt annat. Han ville fråga lite kring analblekning. Om de fanns något ”hemma-kit” eller om jag visste någon bra salong. Jag tipsade om nätet. Sök på internet, sa jag. Google. Där borde det finnas svar.

Nu har jag suttit hela dagen och haft dåliga bilder i huvudet. Och de försvinner inte.

En förfrågan

Vem är det som har rökt i förrådsrummet?

Det är någon, så mycket vet jag. Kanske några. Det låg och pyrde i en fimpgömma bland kopieringspapperena. Det kunde ha gått hur som helst om inte jag hade upptäckt det. Det kunde ju ha spridit sig till postit-lapparna och vidare till pennorna. Sen hade hela alltet brunnit.

Skärpning! Nån ordning får det väl ändå vara?!

Kontrastverkan

Har chefen blekt tänderna, eller är han bara väldigt solbränd?

Rättning i leden!

Chefen steg just in på kontoret. Mannen från Rivieran är tillbaka, solbränd och spritplufsig. Han var lite lagom entusiastisk, ni vet sådär påtagligt avslagen som man kan vara efter typ tre månaders solsemester och man bara vill ha tre månader till. Men han gjorde sitt bästa och samlade ihop personalen, sina trupper som han säger, och höll något som skulle likna ett inspirationstal. Ni vet, motivera etc. Han verkar tro att alla har varit borta från kontoret. Undrar vad han tror att vi andra har gjort?

Lina och Lisette

För ett tag sen fick jag ihop det med två systrar. Samtidigt. Vi satt och surrade lite, ni vet. Och innan jag visste ordet av föll de pladask för stora charmen och så satt de där i mitt knä. Jag fick pröjsa taxin hem till deras lya i Jordbro. Det sved i pluskan. Och inte bara där, om man säger. Men det var det värt.

Mina minnens brunn

Efter att ha avslutat grundskolan tog jag bussen ner till hamnen och tog hyra på första, men knappast bästa, skorv som ville ha mig. Det här skedde i en annan tid, men är inte mindre sant för det. Låt mig bara säga att jag har mött monsunen och att havet är mitt universitet. Låt mig bara säga att jag mer än en gång kysst män klädda som kvinnor. Låt mig bara säga att jag har sett allt det där som är världen. Allt elände och all lycka.

Red alert!

Enligt mina listor kommer chefen tillbaka från semestern nästa vecka. Det är kanske dags att styra upp en del här på kontoret innan måndag. Till exempel fikarummet.

Kulturelit på väg

Jag vill inte säga för mycket, får inte avslöja ens en smula, men det här är hett. Som det ser ut nu kommer vi inom kort att inleda ett mycket exklusivt samarbete med landets mest intressanta kulturpersonlighet. Kontakter är knutna, möten är inplanerade och snart kommer surret på stan. Inte nu, inte än. Snart. Jag är, om inte exalterad, så åtminstone upprymd och allt jag kan säga i nuläget är: Huka er i bänkarna!

Göteborg

Jag var på västkusten i helgen. Sveriges framsida, om man säger. Kanonväder, räkor, uteservering och allt det där. Jag ville bara njuta av den sista skälvande sommarkvällen. Men herregud! Vad är det med kvinnorna i den här stan? Är det fullmåne? Eller?

Trubadur

Det är lite jobbigt på kontoret just nu. Vaktis har plockat fram gitarren och sjunger om ”en bättre värld – en värld för dig och mig”. Han har skrivit låten själv och den är kanske inte så illa. Han kan ju sjunga, hyfsat. Men inte just nu! Och definitivt inte om och om och om igen. Pris ske Gud att jag inte har några kundmöten inplanerade idag.

Nu tar jag långlunch. Kanske kommer jag tillbaka i eftermiddag. Kanske inte.

Rivieran

Det kom ett kort från chefen. ”Nice är nice! Seglar snart vidare.”

Alltså, hur lång semester kan man ha?

À propos Monsieur Bill

Jag besökte i min ungdom Monsieur Bills Brasserie på Main Street i Champion, Nebraska. Maten var av yppersta världsklass, men det var inte för den jag kommit, utan för den forne idrottshjälten. Han gick runt i lokalen iklädd en aningen för liten kavaj och berättade animerat om de viktigaste matcherna i sin karriär för de gäster som ville lyssna. Det är förmodligen denna restaurant som legat till grund för Rocky Balboas hak i filmen med samma namn. Monsieur Bill hade dock den egenheten att han endast berättade på franska, vilket hade sin charm.

Charmigt, men för mig helt obegripligt.

Doris och de andra

Jag gick vilse i en dröm, målad av Roger Hansson.

Rapport från en fest

Det gick bra, mycket bra. Polokragen gick hem hos damerna. Ända in i kaklet, om man säger.