Det här med sjöjungfrur i huvudet kan nog hänga ihop med den där semesterresan till Danmark med päronen. Bada i Skagen. Långa sandstränder, lättklädda kvinnor som man inte får vila ögonen på. Bara snegla, låtsas se ut över havet och begrunda det sublima. Utan att lura någon.
Och sedan, några dagar senare i Köpenhamn, den förlösande blicken. Den tillåtna blicken. Ni vet, stå och titta på den lille havsfru, se det förbjudna, och känna hur ”något” växer. De där bronsbrösten lockade fram ett bultande tonårsstånd i brallan. Ett sånt där riktigt ståfräs som kan få gylfknapparna att flyga som hagelskott. Och det gick ju inte över. Jag fick bära jackan i händerna framför mig. Herregud! Jag tror att det höll i sig till natten. Vilka drömmar! Morgonen efter gick det att ställa lakanen mot väggen, om man säger. Tur att det var sista natten på hotellet.
Uppdatering: Bilden är borttagen eftersom vi inte ”hade rätt till” den. Man vill ju göra rätt för sig och vara schysst/juste. Bilden föreställde "Den lille havsfru" (skulptur).
tisdag, september 25
Det där inuti (själen)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag gillar din blogg men blir lite illa-berörd av att du som "pojk" kåtade upp dig genom att se på en "formad metall-legering" och inte tog chansen att springa ner till estergade (ber om ursäkt om stavningen blev lite galen) och fick lite av den riktiga varan, det lär finnas både ett och annat tjack-fnask som skulle vilja hjälpa en svensk grabb att förlora svendomen.
Javisst föredrar jag den äkta varan, om man säger. Men herregud! Jag var en pojkvasker. Knappt en tvärhand hög. Och det där med svendomen var ju inget problem när jag väl tog tag i saken. Jag minns henne än idag. Hon kallades Lillan och gick några klasser över mig.
Skicka en kommentar