Han skruvar på sig och försöker ta mer plats än han behöver. Särar på benen, bufflar med armarna. Och man känner inte för att bli uttryckt i gången, så man sitter kvar. En klassisk maktkamp, med andra ord.
Efter två stationer har hanen eldat upp sig tillräckligt över situationen för att börja gorma och ba: Vad har du för problem? Lite aggressiv stämning och så. Men man får till det där svaret som man så gärna vill, men i vanliga fall kommer på tio minuter för sent. Så man ba: Det här handlar inte om mig. Problemet i den här situationen är att du är fet.
Fatta känslan av *touché* och *epic win*!
Men hanen ba: Jag är inte fet. Jag är axelbred.
Och man inser att det inte går att vinna mot en sån bristande självinsikt så man ba: Men du, vi gör såhär. Jag flyttar mig till ett ledigt säte där borta så behöver vi inte tjafsa om det.
Man har ju förlorat värre strider än så i sina dar.
Men håll i hatten! Här kommer slutklämmen.
Tanten mitt emot tog mig på armen när jag reste mig och ba: Det där tyckte jag du löste fint. Man behöver inte bråka i onödan. Och sen vände hon sig mot hanen och ba: Du är faktiskt fet.
Deus ex machina, mitt i vardagen!
10 kommentarer:
Jag skrattade precis jättehögt framför datorn i det öppna kontorslandskapet.
What she said. Fantastiskt.
Maria: Det är till att "vara på tå". Inlägget publicerades 10:58, din kommentar 11:02.
Linn: 11:04
En har väl ett sjätte sinne för det här med roliga saker som publiceras på internet va.
Jääää!
Haha, och jag som inte trodde folk vågade vara ärliga i det här landet, underbart! Tack för ett gott skratt :)
Oj, det var en modig dam!
heanku
Linn: Intressant! Utveckla gärna.
Pulber: Va?
E-S: Jag tror att det mer handlar om att folk inte orkar vara ärliga.
heanku: Jo. Alltså, jag vet inte om det här är ett skryt. Men tanter brukar gilla mig.
epic win, go tanter!
my: Och så lilla jag va?!
Skicka en kommentar