Lördagens galej slutade lite oväntat med att jag vaknade i fosterställning, utan skor. I trappuppgången. Utanför min egen dörr, med nycklarna i låset. Det är lite oklart varför jag inte gick in. Det är ju så mycket skönare att sova i sin egen säng, jämfört med det kalla stengolvet.
Jag skulle ju ta det lugnt, bara findricka och vara noggrann med ”varannan vatten”. Och fram till tio, eller så, gick allt planenligt. Men ni vet hur det är. På något bibliskt sätt förvandlas vattnet, och utan att man vet hur det gått till står man där med ”varannan vin”.
Men det är inte bakfyllan som är värst. Den går ju över med en näve ipren och tjugofyra timmars sömn. Det värsta är att försiktigt öppna minnesluckorna och se vad som finns däri. Att gå igenom mobilen och skicka ursäkt till samtliga uppringda.
Ledsen för i lördags. Det gick över styr.Det blev SMS till så gott som samtliga i telefonboken. Inklusive chefen och en högst tillfällig kvinnlig bekants brorsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar