Deliverance

Det här hände för länge sen, i en av min barndoms somrar. Av någon anledning skulle vi spela en fotbollsmatch mot ett landsortslag. I en håla någonstans. Det var vi, det vanliga gänget, vi som hängde ihop. Det var vi mot småstaden.

Och det skulle bli kul, eller så kul som nu sport kan bli för ett gäng ungar från Huvudstaden. Fotboll var något som vi höll på med för att koppla av lite från det riktiga livet, det som spelade roll. För gänget från småstaden var sporten allt. De förväxlade sporten med livet, och kanske inte så konstigt egentligen. De hade ju inget annat.

Det tog inte många minuter innan vår lagkapten Horace hade fått näsblod. Alla i småstadslaget var ju inte helt hundra. Det var ju en hel del ”kusiner” som inte hade alla hästar i stallet. Uffe och Sture grinade, ville inte vara med. Vi förlorade med många mål. Kristina stod i mål, hon var ju inte så tävlingsinriktad, tyckte att det var kul, men brydde sig inte så mycket om att vinna. Vi fick ett mål i protokollet. Det var Lill-Peter som lyckades få in den på en fin pass från Kjelle.

Vi åkte hem till Huvudstaden som förlorare och blev bjudna på glass av Torgnys pappa uppe på Fjällgatan. Och där såg vi ut över vår stad och tänkte inte så mycket mer på den där matchen. Den betydde trots allt inte så mycket i det långa loppet. Det var först nu helgen som den dök upp ur mitt undermedvetna, steg upp ur minnenas dimmiga kärr. Jag var på besök i småstaden för ett reportage och stötte på en av grabbarna som jag mött på fotbollsplanen för en massa herrans år sen. Han tog upp den där matchen och ville skryta och skravla och hur vi hade förlorat stort. Och jag lät honom göra det, jag bjöd på det. Lät honom ha en pojklagsmatch som sitt livs höjdpunkt. Lät honom ha kvar det. Något att tänka på när han står på bruket, eller upp till vaderna i skit, eller vad man nu gör i sitt lilla, lilla liv i småstaden.