söndag, november 9

Dagens dag

Namnsdagar firades inte i familjen. Det var inte på något sätt knapert eller snålt hemma. Vi åt tre mål näringsriktig mat om dagen och hade färgteve. Men vi var de enda barnen på gatan som inte fick presenter på namnsdagen. Inte ens ett grattis fick vi. Eller, jo, farmor ringde. Men aldrig av mamma och pappa. Det där med namnsdag var ju bara hitte på och båg.

Vi försökte att föregå med gott exempel och fira mammas och pappas namnsdagar för att visa hur mysigt det var att bli uppvaktad och uppskattad. Kaffe på sängen och hemgjorda grattiskort. Kanske en bukett blommor, om det var säsong. Ni vet, barnprylen. Lillgamla och törstande efter presenter.

Våra ansträngningar var resultatlösa. Samma sak på mors dag och fars dag. För det där var inte riktiga högtidsdagar, bara något falskt påhitt av profithungriga handlare.

Menhursomhelst. Nu i vuxen ålder ser jag alltid till att ignorera mors och fars dag. Aldrig en blomma, aldrig ett telefonsamtal. Nu visar jag dem hur det känns. Och min hämnd ekar genom åren, för jag minns att de tyckte om att bli firade. Trots att det var fel.

Och det här inlägget arkiveras under: självupptagen medelklass.

5 kommentarer:

30+ sa...

Right on!

svullo sa...

Ride on!

Petter sa...

30+ och svullo: Ja, min hämnd ekar genom åren.

Anonym sa...

Men idag den 9:e är det ju Teodors namnsdag. Heter du inte Petter?

Petter sa...

anonym: jo